Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Linder, Erik Hj., Hjalmar Bergman, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tionen i hans konst, det tveeggade i hans
livsuppfattning, dragningen till de fatala
kraftfälten i tillvaron hinder i vägen mellan honom
och en publik, som alltid tvekat att ta
allvarligare befattning med de ”bisarra” svenska
diktarna; det gäller Almquist likaväl som Hjalmar
Bergman. Temperaturväxlingen i det frostiga
förhållandet mellan diktaren och hans
allmänhet daterar sig som bekant till 1919, då
Hjalmar Bergman utgav ”Markurells i Wadköping”
och sent omsider vann sin första framgång
i populär mening.
”Kritiken slog lovar om Hjalmar Bergman
som om en stor och präktig hund” har en
kritiker en gång yttrat. Utsagon upprepas i
Erik Hj. Linders kunniga, balanserade och ur
många synpunkter givande och intressanta bok
om Hjalmar Bergman. Där förekomma inte
många mer gripande ställen än det, där
Bergmans tvivel om sin publikframgångs rätta
värde kommer till synes. Denna popularitet
uppfattade han både som en seger och ett
nederlag: ”Den djupaste anledningen till att
han verkligen var i stånd att skapa Markurell
med dess nya stämningsbotten kommer vi inte
åt. Men vad vi vet är att han själv ansåg denna
sin skapelse enkel och lättfattlig i jämförelse
med många andra. Och orsaken till att han
var beredd att göra en lättfattlig gestalt var
helt enkelt den, att han ville och måste vinna
åhörare. Såtillvida var det en fråga om en
eftergift. Bergman ansåg helt säkert inte boken
som konstnärligt undermålig, men han kände
det sedermera som en fruktansvärd ironi, att
man på detta sätt skulle falla till fota för hans
mera okomplicerade alster, medan skapelser
som ’innehöll’ mycket mera och intresserade
honom själv mycket starkare gick spårlöst
förbi.”
Det kan vara av intresse att understryka
vikten av en sådan konflikt. Den ger oss en
inblick i Bergmans oerhört känsliga
konstnärliga samvete. Han var helt människa — han
var också helt konstnär. Och hans liv var den
skapande människans i grund och botten alltid
tragiska kamp för självförverkligande.
Erik Hj. Linder ger sin bok underrubriken
”En profilteckning”. Det är mycket blygsamt,
och det täcker inte helt hans ambition i detta
fall. Å andra sidan kan tiden ännu inte sägas
vara inne för någon större och uttömmande
monografi. Men till litteraturen om Hjalmar
Bergman utgör denna bok utan gensägelse det
hittills tyngst vägande bidraget. Med
sakkunskap tecknas konturerna av Bergmans yttre liv:
hans barndomsmiljö i Bergslagen, hans studier
och resor och yttre väg som författare.
Insiktsfullt analyseras hans överflödande rika æuvre,
alltifrån den ännu omogna och famlande
ung-domsproduktionen i nittiotalets och
symbolismens anda, fram över den djupt originella,
frodigt fabulerande och egendomligt
fascinerande ”Bergslags”-diktningen (dit man med
viss rätt kan hänföra ett så centralt mästerverk
som ”En döds memoarer”) till de senare
verken av hans suveräna fabulering och
djupborrande människokunskap: ”Herr von Haneken”,
”Farmor och Vår Herre”, ”Jag, Ljung och
Medardus”, ”Chefen fru Ingeborg”,
”Sweden-hielms”, ”Clownen Jac” — alla dessa verk som
redan tillhöra vår klassiska litteratur.
Lika litet som i fråga om Almquist är det
lätt att finna någon enande formel för detta
förbryllande rika livsverk. Man kan på sin
höjd — såsom Linder gör — ange
grundläggande drag och allmänna karakteristika,
”livsstämning” och ”livsåskådning”. Vad får man
då som kvot i divisionen? Humor och
melankoli, fatalism och ironi, skepsis och fantastik.
Detta — och mycket mera, bland annat en
paradoxal tro på den goda gärningens betydelse.
Och den innersta drivfjädern till detta verk?
Tydligen en förtärande livsångest, naknast
framträdande i den sista romanens gripande,
subjektiva bekännelse.
Man kan självfallet sätta ett och annat
frågetecken i marginalen till Linders
Bergmans-studier. Och man kunde vilja ha ett och annat
bortopererat: den lindrigt salvelsefulla
slutvinjetten kunde exempelvis saklöst utelämnats.
På tal om Bergmans efterföljd i svensk
litteratur nämner författaren Olle Hedbergs namn.
Det vittnar om en viss — ska man säga
tondövhet? Det är på en helt annan linje än den
typiskt bergmanska man finner denne
borgerlighetens satiriske krönikör: han har sin
litterära förankring hos klassiska franska
naturalister; skall man nämna en svensk föregångare
till honom blir det Hjalmar Söderberg. Men
sådana tillfälliga fadäser störa inte det goda
helhetsintrycket av denna bok, skriven med
kärlek till sitt ämne och tydligen frukten av
långvariga och allt utom ytliga studier.
Johannes Edfelt
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
