Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Blomberg, Erik, Mosaik, anmäld av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Spegel av trettiotalet
ERIK BLOMBERG: Mosaik. Tiden 1940.5:
I en efterskrift till sin nya bok reserverar sig
Erik Blomberg mot dess titel, ”Mosaik”. Den är
en samling artiklar om ”litteratur, teater, konst
etc.”, där etc. betyder politik, film och kultur,
och Blomberg menar att ”Mosaik” kanske är
ett för pretentiöst namn, att det hade varit
riktigare om han döpt volymen till ”Kaleidoskop”.
Man tycker inte det efter att ha läst den, ty
lika lite som Blombergs tidigare böcker är
denna någon apparat som visar skiftande — och
innebördslösa — bilder när man vrider och
vänder på den. Uppsatserna ger tillsammans
bilden av en personlighet och en åskådning.
Det som präglar personligheten är
sanningskärleken. Den lyser också genom stilen. Erik
Blomberg skriver bra så att det nästan inte
märks. Han skriver utan åthävor, utan påhitt,
inte för sin egen skull utan för sakens. Det är
en stil utan minspel, en stil med en röst.
Den här gången talar denna röst som sagt
om många olika salter, men
huvudsynpunkterna är fortfarande de båda som dominerat
Erik Blombergs tidigare böcker av essayistisk
karaktär. Den ena är den politiska, den
socialistiska, den andra den estetiska. Blomberg
menar givetvis att den politiska är den för
utvecklingen viktigaste, men han tillåter ändå
inte en synpunkt att inkräkta på den andra.
Om Pär Lagerkvist anser han till exempel
— i ett par små uppsatser som utgör en
komplettering till den omfattande essayen i
”Stadens fångar” — att han i novellsamlingen
”1 den tiden —” ”tveklöst gått till kamp mot
det han finner vara tidens onda makter. Men
han har ännu inte gått till roten med det onda.”
Orden betyder givetvis att Pär Lagerkvist inte
anlägger den dialektiska materialismens
synpunkter på de problem som plågar
mänskligheten. Men det hindrar inte Blomberg från att
i samma mening beteckna Lagerkvist som ”den
främste bland våra nu verksamma författare”.
Ett annat exempel på en sådan jämvikt lämnar
bokens konstkritiska avsnitt — i sin helhet lika
spänstigt och fängslande som Blombergs
tidigare arbeten i konstfrågor. Blomberg berättar
här bland annat om sin ryska resa 1933:
tillsammans med Henrik Sörensen hade han
stu
derat den nya sovjetkonsten, och båda hade
förfärade betraktat det enformiga och
talanglösa stillebenmåleri som idkades i samtliga
ateljéer i det statliga kollektivhuset för
förtjänta artister. Sörensen blev så nedslagen att
hela hans tro på den nya sovjetkulturen
rubbades, men Blomberg tyckte att man skulle
skilja på sak och sak, och han utvecklar i
boken skarpsinnigt varför bildkonsten i det
unga Sovjetryssland fått sitta emellan.
Sovjet är överhuvudtaget ofta på tapeten
i Blombergs bok. Utom uppsatserna om
sovjetkonsten rymmer volymen en avdelning med
precisa omdömen om viktigare och även
mindre viktiga sov jetlitterära verk. Detta
sovjetryska intresse måste för närvarande betraktas
som ovanligt inopportunt, och troligen är det
till en del just därför som Blomberg gett så
pass utförliga uttryck för det. Men det vittnar
inte bara om Blombergs courage de son
opinion utan också om en starkt personlig tro.
De mot kristendomen polemiska uppsatserna
i hans närmast föregående bok, ”Efter
stormen — före stormen”, förrådde, liksom hans
dikter också ofta gör, att hans sociala och
politiska tro har en religiös klangbotten. Erik
Blomberg saknar en kristen tro; det betyder
både att han inte har den och att han behöver
en annan tro att ge sig hän åt. För honom
fyller socialismen denna uppgift, och hans
socialistiska åskådning får därutav både sin
styrka och sin svaghet. Styrkan ligger givetvis
i det allvar med vilket åskådningen omfattas,
svagheten i att den sociala åskådningen har
grunddrag som undandrar sig varje
diskussion. Man ser det exempelvis i den sista av
bokens uppsatser, som också är den senast
skrivna, daterad 1940: ”Är tekniken av ondo?”
Författaren frågar sig där varför tekniken
brukas på ett så fördärvligt sätt: den brukas
till krig, och fastän den nu står så högt att
fattigdomens avskaffande vore möjligt kommer
den ena nödtiden efter den andra. Båda delarna
beror enligt författaren på alt vi är bundna
vid det privatekonomiska maskineriet. Det finns
ett fåtal som tjänar pengar både på andras
fattigdom och på krig, och eftersom de har
så mycket att säga till om så får vi fattigdom
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
