Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ludvig, Nils, Stadens melodi, anmäld av Stellan Ahlström - Øverland, Arnulf, Ord i alvor til det norske folk, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Stadens melodi
NILS LUDVIG: Stadens melodi. Gleerups
1940. 4: 50.
”Markens melodi” hette Nils Ludvigs
nästföregående bok; för sin senaste har han valt
titeln ”Stadens melodi”. Och det är inget
godtyckligt val. Lika naturligt som ”marken” för
honom betyder ”landet mellan skogen och
plogen”, det intagande, leende landskapet kring
Ringsjön — Emil Kléens och Vilhelm
Ekelunds hemtrakt — lika självklart menar han
med ”staden” den skånska andliga odlingens
centralpunkt, Lund. En mera hängiven, kunnig
och lyhörd lyssnare till melodien från ”den
lilla hemlighetsfulla staden, som man aldrig
blir klok på” (Strindberg) får man leta efter.
Bokens första avdelning rymmer sex essayer.
I den inledande ”En originell Lundakrönika”
följer författaren i årgångarna 1856—86 av
Christian Bülows Folkets Tidning livet sådant
det återspeglas i dess spalter, hos borgare och
akademiker, i helg och söcken. Ena stunden
fäster man sig vid komiska detaljer och
rörande idyller för att i nästa stanna inför
sociala missförhållanden och skrämmande
kastväsende. Waldemar Bülow, som efterträdde sin
fader som tidningens redaktör, ägnas den
följande uppsatsen. Om dennes stora duglighet
förtälj es mångt och mycket, men framför allt
fröjdar man sig åt vad Nils Ludvig ur
mångårig egen erfarenhet berättar om hans säregna
skämtlynne. Och ”Allvarsord”, Bülows befängt
uppsluppna bok, har författaren vid ett tillfälle
funnit i en missionsbokhandels fönster, där
den anbringats bland konfirmationsläsning och
religiösa uppbyggelseskrifter!
I essayen ”Lundensiskt åttiotal” får man
bland annat följa de stora folkrörelsernas
framträdande och utveckling. Rösträttsrörelsen var
en av dem. Och det gör ett förunderligt
intryck att läsa hur av Lunds 15 000 invånare
funnos ej fullt tusen röstberättigade vid
riks-dagsmannavalet år 1887!
Axel Wallengren och Emil Kléen ägnas en
värdefull studie, rikt försedd med citat ur de
bägge vännernas brevväxling, som visar oss
lundabohemens liv med våldsamma orgier och
övermodig uppsluppenhet, med hån och skepsis
samt dessemellan med ångest, ruelse och
bottenlös förtvivlan. Wallengren som brevskrivare
kommer ännu bättre till sin rätt i det
efterföljande stycket ”Asatorp”, där Nils Ludvig
på ett, som det synes anmälaren, övertygande
sätt hävdar att Fakirens bisarra berättelse ”Ett
svårskött pastorat” äger verklighetsbakgrund
och visar inspirationskällorna. Även i sitt liv
var Wallengren den överlägsne Fakiren, och
hans brev utgöra ofta en lika nöjsam lektyr som
hans publicerade skämtsamma verk. Hur väl
förtrogen är man ej med tonen i rader såsom:
”Arbetet går bra här. Häromdagen nedskref
jag en mycket skön tanke, men i går fann jag,
att jag förut läst den hos Goethe, hvarför jag
hatar denne tysk.” — En fin och värdig
uppsats är slutligen ”På Stabberupsvägen”, som
helt är skriven i Hans Larssons egen anda.
Sista avdelningen upptages av lyrik,
mestadels med motiv från Lund eller ägnad några
av dess stormän. Vackrast äro kanske dikterna
”Solkatten” och ”Sylvester”. Den förstnämnda
ger uttryck för Nils Ludvigs humor och rika
gemyt, hans värmande patos färgar den andra.
I lyriken, liksom i prosan, försmår Nils
Ludvig alla högtravande uttryck; hans språk,
med många och oftast vackra provinsialismer,
har det talade ordets omedelbarhet. Någon
enstaka gång kan det måhända synas läsaren
väl vardagligt, men klangen är städse ren och
äkta. I raden av Nils Ludvigs verk intar hans
sista bok en framskjuten plats. Det är en
värdig hyllning av den gamla lärdomsstaden han
givit oss. Stellan Ahlström
Ny liturgi
ARNULF ØVERLAND: Ord i alvor til det
norske folk. Aschehoug & Co.
Oslo 1940.
Arnulf Øverlands senaste verk inledes av en
utredning, som man vore frestad benämna
utkastet till en ny poetik. Vad han där pläderar
för kunde också betecknas som en ny liturgi.
Poeten vill med de dikter, som han här
förelägger allmänheten — den norska allmänheten
men likaväl den svenska, eftersom han är en
skald med budskap också till oss —, skapa
en ersättning för den kyrkliga poesien och för
livets högtidsstunder erbjuda lyrisk dikt, som
avkastat mässhaken så att säga, bortlagt
metafysiken men som ändå vill ge lyftning och
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
