Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Øverland, Arnulf, Ord i alvor til det norske folk, anmäld av Johannes Edfelt - Morley, Christopher, Kitty Foyle; Fischer, Leck, En kvinna på 40 år, anmälda av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
solenn samling. Han vill med andra ord se
den sakrala poesien i kyrkans tjänst ge vika
för en profan lyrik; i samband därmed
förordar han ett slags lyrisk folklighet och gör
det i skarp kritik mot en originalitetsprincip,
som han anser ha lett diktningen in i en
återvändsgränd:
”Diktet skal ikke for enhver pris være
origi-nalt, det skal være sentralt! Det bør ha adresse,
ikke b are til dikteren selv, men også til andre
mennesker. Det skal være et ord i alvor til
menneskene, når de trenger det, i sorg og i
glede.”
Arnulf Øverland har tidigare skapat poesi
i den andan. Och han har inte i pur
förskräckelse över att vara esoterisk behövt göra
avkall på sin personliga signatur, som alltid
varit det enkelt rättframma ordets. Han har
lyckats förena det allmängiltiga med det
subjektiva. Så i fosterlandsdikten ”Vort land”,
en av norsk lyriks klenoder.
Det nya verket har på grund av olika
omständigheter blivit en torso. Men också som
ansats och fragment är denna lyriska cykel
högst beaktansvärd. Alla de dikter som
upptagits där äro gravdikter, i sin nakna och
enkla skönhet, i sin lågmälda livssummering
och ömhet på ett särskilt sätt gripande. Högst
bland dessa dikter ville man sätta ”Ved en
arbeidsmanns grav” och ”Ved en ung kvinnes
grav” (tidigare publicerad i denna tidskrift).
Men också dikten ”Ved en forbryters grav”
blir minnesvärd genom sin intensitet och sin
livskunskap. Tre koraler bilda avslutningen på
dessa gravsånger. Hur väl Øverland lyckats
förverkliga sina principer i detta verk, kan den
första av dem visa:
Den som du elsker, skal en gang du miste,
trygg er han ikke engang i din favn.
En gang du ser ham, skal være den siste,
og du skal rope forgjeves hans navn.
Kom da ihu:
Du, også du
nærmer dig natten og kan ikke snu.
Veien du går, må du følge til ende,
fører den og gjennem skyggernes dal.
Ingen kan stanse, og ingen kan vende,
ingen kan skånes for tårer og kval.
Gråt eller le!
Vellyst og ve
levner du bak dig som roser på sne!
Hvad kan vel ligne den søvn, som han sover?
Stjemeløs himmel og blikkstille hav!
Uro som naget ham, nu er den over.
Lad ham da fare i fred til sin grav!
Spør ikke mer,
hvorfor det skjer!
Løvet, det faller, og sneen, den sner.
En varmt och vackert formad prolog till
Johan Svendsens minne faller väl på sätt och
vis ur ramen för detta verk. Men den försvarar
eljest sin plats både som lyrisk förkunnelse och
som kulturbild. Øverland har, som han säger,
begagnat tillfället ”å få ut det, mens det er
ferskt”. Och ser man närmare efter, är också
en sådan dikt ett led i hans strävan att slå
en bro mellan diktaren och folket.
Johannes Edfelt
Yrkeskvinnor
CHRISTOPHER MORLEY: Kitty Foyle.
Översättning av Frans G. Bengtsson. Medéns
1940. 8: 50.
LECK FISCHER: En kvinna på 40 år.
Översättning av Knut Stubbendorff.
Höker-bergs 1940. 5: 75.
Christopher Morley — en amerikansk
författare med en lång rad romaner, dikt- och
essaysamlingar bakom sig och med ett känt
namn som kåsör av den högre skolan — vet
en bra metod att få läsaren på kroken: genom
frispråkighet. Hans roman ”Kitty Foyle” är
en berättelse i j agform om en ung amerikanska.
Hon talar på bokens andra sida om hur det
kändes när hon som liten flicka en dag satt på
trappan utanför familjens hus i Philadelphia
och brevbäraren kom förbi och milt
tillrättavisade henne för att hon satt där utan byxor.
På de följande tio sidorna är det fråga om
klimakterium och prostata, särk och säng;
och även i fortsättningen kan den sålunda
uppiggade läsaren hitta ett gryn här och var.
Ur andra synpunkter är ”Kitty Foyle” en
samtidigt skicklig och irriterande bok.
Litterärt sett anknyter den till tunnare amerikanska
författarinnor från Fannie Hurst till Bessie
Breuer, men det nya är att dessa kvinnliga
memoarer är skrivna av en karl. De verkar
trots detta riktiga, verkar berättade av en
kvinna som sitter och minns, fram- och
baklänges, och babblar ur sig allt som finns
i det välfriserade huvudet. Där finns
barn
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
