Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Morley, Christopher, Kitty Foyle; Fischer, Leck, En kvinna på 40 år, anmälda av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
domen med pappa (med en liten nypa av
Clarence Day), skolminnena, äventyret med
Mannen i hennes liv och slutligen tillvaron
som självförsörjande inom den exklusiva
parfymbranschen och tanken på den duktige
läkaren som beundrar hennes insatser där.
Där finns också en mängd reflexioner: lagom
kvicka, billigt djupsinniga (”det är väl
ungefär vad livet är, en mycket stark dryck”),
i undantagsfall riktigt roliga, framkvittrade
i en ton av ansträngd kvinnofrigjordhet. Det
hon säger torde ibland ligga kåsören Morley
och inte henne närmast om hjärtat, men oftast
låter det förfärande autentiskt. Det är styvt.
Men berättarmetoden har också sina
svagheter. Genomförs den konsekvent som här,
medger den grundligt utförda scener endast
om berättaren tänks ha författarbegåvning, och
det ska Kitty Foyle ha bara lite av.
Den egentliga invändning man kan göra
mot boken rör emellertid Kitty Foyles
karaktär. Flickan har visserligen sina goda sidor:
är duktig att ta sig fram och har en rätt
ohämmad livslust. Men hon är mindre begåvad
än författaren låter påskina, och hennes
personliga utveckling väcker inget djupare
intresse, ty hon utvecklas bara till den idealiska
parfymförsäljerskan, som inte förråder att hon
själv begagnar endast få av de produkter hon
saluför. Man invänder inte att sådana
människor som hon inte finns; de finns. Men
romanen om Kitty Foyle kunde ha varit en
fin och kanske nyttig satir mot en ytlig
civi-lisationsprodukt, ty hela materialet till en sådan
uppgörelse finns i boken; nu är den bara en
halvsatir, ibland hjärtnupen under ytan. Till
en del kan det bero på att författaren
överväldigats av det sensationella i att krypa in
i en flickas skepnad och känna som hon; när
han fått på papperet en iakttagelse, som har
ett fysiologiskt kvinnligt underlag, formligen
krullar sig skinnet av välbehag på honom. Det
fanns ett liknande drag i hans roman
”Människobarn”, som översattes till svenska för
många år sedan, så det är tydligen konstitutivt.
Den egenheten gör att läsaren kommer för tätt
inpå Kitty Foyle och vill maka henne ifrån
sig en bit om han inte riktigt trivs med henne.
Därtill kommer att författaren använder fula
knep. Den man som Kitty Foyle älskar tillhör
philadelphiasocietetens grädda. Själv är hon
i förhållande till dem kvinnan av folket, och
familjen har sina betänkligheter. Till slut går
det hela i stöpet därför att karlen har för lite
vilja. Samtidigt som Kitty får veta att hon
ska ha barn med honom, förlovar han sig
med en societetsflicka i hemstaden. Sedan
barnets ankomst avvärjts måste Kitty resa från
New York till Philadelphia för att demonstrera
skönhetsinstitutets produkter. Bland kunderna
befinner sig den blivande makan och blir
omskött av den anonyma Kitty. Den scenen är ett
fult trick av författaren, Stora Pigromantricket,
dolt under skicklig make up.
Det är en komplimang när man säger att
översättaren trots många fyndiga infall inte
har haft riktig kontakt med j argongen i boken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
