Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Morley, Christopher, Kitty Foyle; Fischer, Leck, En kvinna på 40 år, anmälda av Thorsten Jonsson - Godden, Rumer, Svarte Narcissus; Bristow, Gwen, Farväl till den gamla goda tiden, anmälda av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
olyckligt men mittemellan: resignerat.
Pen-sionatsdamen som hon ska bli kompanjon med
är godhj ärtad efter förmåga men slarvig,
upplöst och korttänkt. Gästerna är som de kan;
det är synd om de flesta. Särskilt muntert kan
det inte bli för fröken Niedermann, men inte
heller så farligt, för hon kan känna glädjen
över att vara duktig och många kommer att
tycka bra om henne.
Hon har helt satt sin prägel på denna bok.
Den är inte märkvärdig men framträder inte
heller med vidlyftiga pretentioner, är snygg
och behaglig och inte uddlös. Den är skriven
av en författare som har både jämnt lynne
och jämn stil och på pricken vet vad han går
i land med. Thorsten Jonsson
Kloster och plantage
RUMER GODDEN: Svarte Narcissus.
Översättning av Margareta Suber. Norstedts
1940. 7: 50.
GWEN BRISTOW: Farväl till den gamla goda
tiden. Översättning av Beatrice Cronstedt.
Norstedts 1940. 9: 50.
Det är mest kvinnor som numera skriver de
så kallade riktiga romanerna, framför allt i de
engelskspråkiga länderna. Denna genre tycks
ligga väl till för de flesta skrivande damers inte
överdrivet originella ambition, deras livliga
intresse för livets förhandenvarande detaljer
och deras efter många generationers tålmodiga
handarbete upptränade konstfärdighet. De blir
inte så fort blaserade på ens mycket
närliggande och välbekanta problem, de störs föga
av fåvitska föreställningar om nya livs- och
litteraturformer. De är klokt måttfulla i tanke
och fantasi, de upplever även tunnslitna sociala
och psykiska mönster som självklara
verkligheter. Detta slags romaner kan följaktligen
också intressera en bred publik. De är lagom
realistiska och lagom idealiserade att stimulera
utan att oroa. Det enbart ljusblå går inte så
bra längre, det måste finnas kraftigt röda
inslag; passioner är alltjämt det mest
romantiska av allt. Ofta är dessa böcker mycket
välskrivna och står alltigenom på en tekniskt hög
nivå. De är bara inte djupa, egenartade och
sanna nog för att vara verklig litteratur.
Rumer Godden når med ”Svarte Narcissus”
något utöver genrens gränser; den är ungefär
i klass med Bromfields senaste böcker. Och
liksom dessa utspelas den i Indien, visserligen
uppe i de kallare gränstrakterna vid Himalaja.
En raja har där ett slott som tidigare inrymt
hans faders konkubiner men som han nu i
framåtskridandets namn upplåter till kloster
åt några engelska nunnor. En sällsam värld
som snabbt undergräver deras tro och disciplin
möter dessa ännu unga kvinnor. Själva slottet
tycks inpyrt med gammal hednisk lättfärdighet,
den kalla vinden tränger in överallt och berget
står som en väldig, lysande gudomlighet
uppöver dem i rymden. Under ett träd sitter en
helig man, oföränderligt stirrande mot fjärran.
Allt tycks omslutet av något evigt som
utplånar tid och minnen. Infödingarna som går
där förbi, avtecknande sig mot himlen med
kläderna dansande i vinden, är otillgängliga
och outgrundliga, ett folk som inte lyder några
befallningar.
Hur denna omgivning verkar på nunnorna,
hur de strider mot det motstånd som består
i fullständig väsensskilj aktighet och slutligen
tvingas ge upp, därom handlar boken. Deras
egen natur klamrar sig i den omgivande
overkligheten krampaktigt fast vid ett eller annat
och var och en av dem genomgår även en
personlig kris. Föreståndarinnan, den
självtillräckligt dugliga irländskan, får åter kämpa
mot det förflutnas frestelse när hon möter
rajans sjuttonårige systerson, boktitelns Svarte
Narcissus, som inom själva klostrets väggar
blir den livslevande symbolen för den
omedvetna sinnligheten och den utplånande
overkligheten i denna bergvärld. En av nunnorna
blir sinnesförvirrad av kärlek till en vit
upp-syningsman, som ohämmat tar för sig av de
inföddas varma, vitala liv. En annan blir
alltför fäst vid barnen hon undervisar, en tredje
förlorar sig i skötseln av den exotiska
trädgården, där rosorna växer på höga träd. Det
finns bara två möjligheter i denna värld: att
uppgå fullständigt i livet eller avskilja sig helt
ifrån det. Den mellanställning som deras
kristliga verksamhet fordrar av dem är en
omöjlighet. Och slottet blir åter övergivet åt vindar
och hedniska minnen.
Rumer Godden hör till de talangfullare av
dessa engelska författare som skördar in de
litterära motiven från imperiets avlägsna hörn.
Hon verkar inte turistromantisk, utan förefaller
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
