Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
lyriken var han på sin vakt mot den rena
virtuositeten. Hans vers är allmänmänsklig till
formen och i ännu högre grad till innehållet.
Men allt var färgat av hans personliga
upplevelse. Sällsynt klart tecknar sig denna
diktnings mönster, som är flätat av två trådar,
den röda och den svarta. Dess grundtemata
äro livsberusningen och förgängelsekänslan. Ät
bägge har han givit uttryck i klassiska dikter.
Vad som för mig står som det högsta i hans
lyrik är vemodsdikterna: de underbara
dikterna till den döda modern och till minnet av
ynglingen, om hjärtats fångenskap i bröstets
bur, den sömnlösa ångesten och spörjandet
inför dödsmysteriet. Sin gravskrift har han
själv författat:
Allt, allt skall i mitt inre rymmas
och därför må jag leva riktigt.
Så kan det sägas om den döde:
”Han visste brinnande sitt öde”.
James Joyce
När det gäller att ta ställning till irländaren
James Joyces författarinsats är det några saker
som låta sig konstateras som fakta. Han var
en diktare av första ordningen, begåvad med
en observationsförmåga, en intelligens, ett
minne och ett herravälde över orden, som
komma de flesta andra samtida författare att
te sig trögtänkta och klumpfotade. Han gav
ett lysande exempel på en över alla personliga
och materiella hänsyn höjd trohet mot
konstnärskallet. I denna trohet inmängde sig väl
dock småningom ett visst människoförakt, som
drev honom att skaka av sig publiken, till och
med sina hängivnaste beundrare, så att han
till slut var fullkomligt ensam, strövande
omkring i ett medvetandets gränsland, vars språk
ingen kunde förstå. Slutligen kan man
konstatera att Joyce var en av detta århundrades
mest inflytelserika författare, vilken inte
lämnade litteraturen likadan som han fann den.
Det spelar ingen roll om hans verk i framtiden
skola bli liggande olästa, de ha redan
upptagits i litteraturens blodomlopp och gått in
i organismen.
Är det alltså lätt att historiskt bestämma
James Joyces alstring så är det desto svårare
att bedöma den som isolerat estetiskt fenomen.
Novellsamlingen ”Dubliners” erbjuder inga
svårigheter, den skiljer sig endast genom sitt
tidiga mästerskap från annan sådan engelsk
novellistik som inriktar sig på att skära ut ett
stycke oförfalskad verklighet utan hänsyn till
komposition och poäng. Den självbiografiska
romanen ”A Portrait of the Artist as a Young
Man” är en märklig bekännelseskrift, men trots
sina extatiska eruptioner spränger den inte
den hävdvunna romanformen. Jätteromanen
”Ulysses”, Joyces egentliga livsverk, kräver
däremot en radikal omkoppling av
fattnings-apparaten hos läsaren. Det tog sju år att skriva
den, och det torde ta minst lika lång tid för
en läsare att riktigt komma underfund med
den. Till all lycka finns det en av Joyce själv
auktoriserad tydning av ”Ulysses”, författad
av Stuart Gilbert och refererad av Artur
Lundkvist i en ypperlig essay i ”Ikarus’ flykt”. Men
jag är inte säker på att någon icke-irländare
eller -engelsman har möjligheter att ens med
denna facit till hands lösa problemet ”Ulysses”.
Själv har jag ohjälpligt spruckit på uppgiften
men erkänner att jag aldrig på allvar försökt
läsa hela boken. Den är för svår och för —
tråkig. Joyces experiment att upplösa skeendet
och karaktärerna i deras minsta beståndsdelar,
att tillämpa den moderna atomfysikens
världsbild på människolivet, resulterar i en
verklighet så olik den vi praktiskt ha att röra oss med
att den i längden blir ointressant, hur
genom-blixtrad av uppenbarande syner och hur full
av nyfångat, sprittande liv den än må vara.
Vi äro vana att se med obeväpnade ögon men
förstärka dem ibland med förstoringsglas eller
mikroskop. I ”Ulysses” har Joyce vänt ett
teleskop mot jorden och djupet i stället för
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
