Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
ANTON.
Dels det, och dels — hur kommer det att
bli? Ett är då säkert: min klinik kommer inte
att få fortsätta i samma anda som hittills. Och
där har jag lagt ner allt — inte bara alla mina
pengar, utan all min kraft, allt mitt arbete,
alla mina förhoppningar och framtidsdrömmar.
Fyrti år av mitt liv har alltså varit
meningslösa.
ROBERT.
Du pratar! Meningslösa!
ANTON.
När ens livsverk blir förstört, har man väl
rätt att tala om meningslöst. Att bli utkastad
i ett liv utan mål — är det inte meningslöst?
ROBERT
(sätter sig vid skrivbordet).
Fyrti år. Men du är ju knappt mer än fyrti
år. Du räknar din barndom med till det som
är bortslösat.
ANTON.
Det är väl fel förstås. En barndom ska man
ju alltid ha, här eller där — det går ju inte
för mindre. Jo, jag medger, att jag inte precis
vill räkna mina kanotfärder eller mina
skidturer till det meningslösa. Tänk, att det består
i alla fall, somligt.
ROBERT.
Och din klinik skulle haft mindre mening?
ANTON
(skrattar till).
Du anser den hade samma värde som hobby?
Nå ja, det är ju sant — den slök mig med hull
och hår på samma sätt som pojklekarna. Fast
jag svor många gånger över arbetet, som aldrig
hade något slut, så kommer jag väl att minnas
alltihop som ett himmelrike ... Men det
hjälper inte. Det är väl ändå inte bara ögonblickets
innehåll vi lever för när vi är vuxna. Vi vill
ju få fram något — en enhet, en helhet — ett
livsverk — nej, gör mig inte tänkande nu,
Robert, här är det farligt att se sig tillbaka.
Det har för resten aldrig varit min vana att
se mig tillbaka.
ROBERT.
På ett sätt förstår jag, att du har det värre
än jag. Men det är något — om helheten —
och våra mål — som jag skulle vilja säga, men
som jag ännu inte kan uttrycka. Det ligger på
lur i mig, men jag kan inte se det riktigt än.
ANTON.
Ni författare! — Nå ja, vi har tiden för oss
att tänka och uttrycka. Om allt går väl
nämligen. Och annars — kan det just kvitta. Nu
tänker jag gå hem och hämta mina kappsäckar
till att börja med.
(Nycklar rasslar i tamburen.)
Där har vi Vera.
VERA
(in, trött, går bort och sätter sig i soffan).
Ja, nu är jag här igen, äntligen. Hur jag har
sprungit genom hela stan och hur jag har
väntat på olika håll, det kan ni inte göra er
en föreställning om. Men det är omöjligt att
få tag i någon av de myndigheter som skulle
komma i fråga. Ministern lär inte vara kvar
längre...
ANTON.
Var inte rädd. Allt är ordnat i alla fall.
I kväll bär det av. Nu går jag bara hem ett
slag, är strax tillbaka.
(Nickar, ut till vänster.)
ROBERT
(går fram till Vera, stryker henne över kinden).
Vera, jag har varit ängslig för dig. Rädd
för att något kunde hänt dig.
VERA.
Mig? Vad då?
ROBERT.
Jag vet inte. Det är jämt så mycket
oroligheter på gatorna. — Men vad du är blek!:
Har det hänt något?
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
