Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HON SOM BÄR TEMPLET
VERA.
Nej, ingenting har hänt. Men det är något —
som jag måste säga dig — och som kommer
att göra dig ont.
ROBERT.
Nu gör du mig rädd på allvar.
VERA.
Robert — jag kan inte resa.
ROBERT.
Vera!
VERA.
Jag kan inte. Jag har grubblat dag och
natt på sista tiden och varken vetat ut eller in.
Men nu vet jag alldeles klart, att jag kan inte.
ROBERT
(sätter sig bredvid henne).
Detta är ju inte sant. Du kan inte mena det.
VERA.
Jag är hemma här. Jag kan inte komma loss.
ROBERT.
Hemma ... Men Vera, världen och
mänskligheten finns överallt — vårt arbete för en
bättre tid finns överallt — ja, där ute för
resten mer än här, för här kommer det nu att
bli trångt och lågt i tak — nationellt högmod
och förtryckaranda.
VERA.
När jag satt och tittade på min skolklass
i dag och tänkte det var sista gången, så
visste jag, att jag inte kunde. Jag satt och
såg på var och en — nej, jag kan inte ta på
mitt ansvar att lämna dem. Här har jag en
uppgift som är min. Där ute — i
emigrationen — har jag ingen.
ROBERT.
Och du tror du får behålla din plats?
VERA.
Varför inte? Jag har aldrig yttrat några
åsikter offentligt.
ROBERT.
Men privat. Du är verkligen optimist.
VERA.
Jag måste åtminstone se om det går. Låt
mig försöka.
ROBERT.
Ett något dyrt försök. När du ser att du
misslyckas, är det för sent att rädda sig.
VERA.
I våra dagar är allting ett vågspel: att
handla likaväl som att inte handla, att röra
sig, att andas, att leva. Att fly är också ett
vågspel, och det avskräcker ju inte dig. Varken
du eller jag begär säkerhet — utan liv!
ROBERT
(reser sig, går upprörd av och an).
Alla våra vänner kommer att tro att du
verkligen har bytt åsikt.
VERA.
Det gör mig inget. Hoppas jag. När det är
enda sättet att göra nytta. För mig.
ROBERT.
Vad då för nytta! Du resonerar så
verklighetsfrämmande! Tänker du verkligen inte på
alla förhatliga föreskrifter du måste rätta dig
efter, mot din egen övertygelse?
VERA.
Men jag är ändå här. Jag är svag, jag är
ingenting, jag vet det. Men det finns de som
är värre för barnen. Mitt i alltihop kan jag
ändå försöka skydda en gnista förnuft och
mänsklighet.
ROBERT.
Nonsens. Du kommer att krossas, inifrån
eller utifrån. Värst vore inifrån ... Minns du
din svåger Hugo, när han var ung?
VERA.
Ja — dåförtiden hörde han till dem som
man inte glömmer. Idealist med brinnande
ögon. Han hade ett drag av fanatism, som
alltid stötte bort mig — men levande var han.
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
