Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
ROBERT.
Och nu: en skådespelare med lejonstämma
och inlärda manliga later. Hur blev han sådan?
Han var tvungen att handla mot sitt eget väsen
och sin egen natur — och han gjorde det
villigt, stoppade sitt individuella samvete i
säcken som ett behagligt offer åt en massgud.
Men omkring en sådan människa uppstår så
småningom en lukt av förruttnelse. Ja, du
har känt den kring Hugo — han tror
fortfarande, att han kämpar för en helig sak, men
han för alltid med sig en tjock stank av ohelig
ouppriktighet. Det är det jag menar med att
krossas inifrån. Eller upplösas inifrån. Ruttna.
VERA.
Och det tror du är vad som kommer att
hända mig?
ROBERT.
Nej. Det tror jag egentligen inte. Du har
inte fått förmågan att hyckla. Så mycket
säkrare blir du krossad utifrån. Det behövs bara
ett oförsiktigt ord, ett litet utbrott, när det blir
för mycket för dig.
VERA
(reser sig).
Så får det väl ske då. Men till dess — kan
mycket göras.
ROBERT.
Nej, det får aldrig ske. Inte så länge jag
finns till.
(Slår armarna om henne.)
Vera! Du vet att jag inte kan leva utan dig.
VERA.
Jo, Robert, det kan du. Bara för några
veckor sen skulle jag aldrig trott att jag kunde
leva utan dig heller — men allting blir
annorlunda i en tid som den här. Förlåt mig,
Robert — jag vet, hur ont jag gör dig —
men jag måste stanna.
ROBERT.
Hör nu på mig. Minns du vad vi så ofta
har talat om: att en människa inte bara verkar
i världen med vad hon gör?
VERA.
Nej, jag vet: på djupet verkar hon kanske
mest — kanske bara — med vad hon är. Det
är sant. Tonen i hennes röst — det fria eller
det bundna i hennes rörelser — hennes
hållning i yttre och inre mening — jag vet, att
alltsammans är en strålning med lika stark
verkan som hennes medvetna ord och
handlingar. Ja, det har vi ofta talat om.
ROBERT.
Och den verkningskretsen har du där ute
också — var du är — vad du gör — som
arbetande eller som hjälpsökande.
VERA.
Det är möjligt, men jag kan inte. Du kan
inte övervinna mig med aldrig så förnuftiga
skäl. Det är inte bara mitt förnuft som har
lett mig dit där jag står. Det är hela mitt
väsen, ända inifrån och ut, varenda fiber och
varenda droppe, som har kommit till det
samlade resultatet: här måste jag stanna.
ROBERT.
Och du menar på allvar, att jag skulle resa
ifrån dig?
VERA.
Jag förstår ju att du är tvungen. För att
kunna verka på ditt vis måste du kunna skriva
som du vill.
(Det ringer på dörren.)
ROBERT.
Det är Anton. Jag ska gå och öppna.
(Ut till vänster. VERA står tankfull kvar mitt i
rummet, skakar på huvudet. MAGDA och ROBERT
in från vänster.)
VERA.
Ä, Magda! Var det du!
MAGDA.
Vad du låter överraskad! Och inte enbart
angenämt, tycks det! — Nå, har ni varit ute
och sett på omröstningen?
ROBERT.
Jag har sett åtskilligt.
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
