Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HON SOM BÄR TEMPLET
MAGDA.
Hänförelsen!
ROBERT.
F usket.
MAGDA.
Det har jag inte sett något av, och det tror
jag inte på. Du som inte kan hänföras! Du
är kall som nosen på en hund.
ROBERT.
På en frisk hund, ja.
MAGDA.
Trösta dig du med din kvickhet! Det blir
ändå vi som segrar.
ROBERT.
Ja, tyvärr, jag inser det — lite sent.
MAGDA.
Fast det inte betyder något, skär det mig
i hjärtat, när du säger tyvärr. I morgon kväll
har ingen rättighet att säga så mer. Då är vi
äntligen fria.
ROBERT.
Fria!
MAGDA.
Ja, fria! Då hör vi äntligen också politiskt
dit vi alltid har hört med stammens och blodets
band.
ROBERT.
Då hör vi till en diktaturstat och har sagt
farväl till allt vad demokrati heter.
MAGDA.
Lyckligtvis!
ROBERT.
Tyvärr! Tyvärr, säger jag till mitt sista
andedrag.
MAGDA.
Du säger ingenting, du, Vera?
VERA
(tecknar åt Magda att sitta, och slår sig ner själv
också).
Nej, jag säger ingenting nu längre.
MAGDA
(sätter sig. ROBERT drar också fram en stol och
slår sig ner).
Ytterst förnuftigt. Om du kunde få Robert
så långt också!
VERA.
Hur mår Hugo och barnen?
MAGDA.
Tack, barnen mår bra. Hugo med för den
delen, fast han just nu är jäktad och
överansträngd av allt propagandaarbete. Å, det har
varit arbete natt och dag ... Men vad betyder
det nu! Med en sådan seger för ögonen. Nu
börjar ju livet faktiskt på nytt. Ett nytt liv —
en ny värld.
VERA
(reser sig, nervös, plågad).
Ä, jag glömde ju ... Förlåter ni mig om jag
lämnar er ensamma ett slag? Jag måste
nödvändigt gå ett par ärenden.
ROBERT.
Magda går säkert med dig.
VERA.
Ä nej, nej! Det blir bara tröttsamt för henne!
ROBERT.
Roligare än att stanna här ensam med mig
i alla fall.
MAGDA.
Ähå — du är då överdrivet blygsam, käre
Robert! Nu när jag väl är här, så stannar
jag väl också ett par minuter, fast ni tycks
vilja bli av med mig båda två. Jag tycker
faktiskt det är skönt att sitta ett slag.
VERA.
Sitt du, Magda, jag ska inte vara länge
borta. Ja, adjö då så länge!
(Ut till vänster.)
(Kort tystnad.)
MAGDA.
Jag ska säga dig en sak, Robert: du borde
se upp med Vera.
2. — BLM 1941. II.
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
