Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
ROBERT.
Hur så?
MAGDA.
En vacker dag är hon kanske borta.
ROBERT.
Rymmer ur landet, menar du?
MAGDA.
Just det.
ROBERT.
Var lugn, Magda. Du får behålla henne.
MAGDA.
Är du säker på att du känner din hustru?
ROBERT.
Är du säker på att du känner din syster?
MAGDA.
Låt oss tala om annat då.
(Tittar bort mot skrivbordet.)
Vad är det för böcker du har plockat fram?
Å, jag förstår — sådana som du vill bli av
med.
ROBERT
(förvånad).
Bli av med? Varför det? — Aha, nu fattar
jag: du menar för kommande
husundersökningar? Tror du verkligen — att det går så
långt här hos oss?
MAGDA.
Det hoppas jag verkligen. Ju förr ju hellre.
(Reser sig och går fram till skrivbordet.)
Men jag hoppas också, att du åtminstone är
klok nog att göra dig av med allt skrot — som
är föråldrat i morgon kväll. — Får jag se
vad du har dömt ut? ... Men vad i all sin
dar, det här behöver du väl inte vara rädd
för. Dina romantiska lyriker vill väl ingen åt.
Då misstänker jag du har det som är
farligare.
ROBERT
(som följt efter henne).
Nej, ser du — det är inte riktigt som du
tror — det är inte farlig litteratur jag har
plockat ut.
(Tar upp en bok med öm varsamhet.)
Det är böcker som jag tycker om. Jag —
jag har beställt en ny bokhylla — en mycket
liten hylla — att ha i sovrummet. ..
MAGDA
(misstroget, menande).
På så sätt. En ny bokhylla...
(Rör vid den lilla statyetten.)
Och den där har du också tagit fram — din
lilla statyett.
ROBERT.
Karyatiden från Erechtheion. Men tyvärr
får den nog .. .
(Hejdar sig.)
MAGDA.
Får den nog?
ROBERT.
Den får nog inte plats på min nya hylla,
menar jag.
MAGDA.
Det är underligt att se den igen. Vet du när
jag fick äran att se den första gången? Du
tog fram den och visade den. Du hade den
inlåst.
ROBERT.
Jag har alltid haft den inlåst. Löjligt nog.
Jag var väl blyg för att visa den, rädd om
den på något sätt. Den har betytt så mycket
för mig.
MAGDA.
Jag vet. Styrkan, brukade du säga. Styrkan.
Det gjorde ett djupt intryck på mig. — Men
du verkar så orolig?
ROBERT.
Så? Nå ja, det är ju spännande tider vi
lever i. — Vad var det vi talade om?
MAGDA.
Om henne där, som bar templet. Och jag
frågade dig, om du minns, när du först visade
mig henne?
ROBERT.
Jag vet inte riktigt — det var visst längesen?
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
