Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HON SOM BÄR TEMPLET
MAGDA.
Det var den kvällen du kysste mig första
gången.
ROBERT.
Å ja. Ja. Det är längesen.
MAGDA.
Det var ett grönt skimmer i rummet, för
solen silade in genom en lind utanför fönstret.
ROBERT.
Ja, du Magda. Vi var nästan förlovade på
den tiden.
MAGDA.
Varför lämnade du mig för Vera? Det var
förräderi.
ROBERT.
Det är ett starkt ord.
MAGDA.
Men sant. Det var förräderi. Inte bara mot
mig.
ROBERT.
Mot vem annars då?
MAGDA.
Mot dig själv. Du skulle inte ha stått bland
de besegrade nu, om du hade tagit mig
i stället... Du skulle varit en annan, i åsikter,
i kraft...
ROBERT
(småler).
Det är väl svårt att bevisa.
MAGDA.
Och det var förräderi mot henne där —
mot ditt ideal. Mot Styrkan. Jag var lik henne,
brukade du säga. Var det inte sant? Är det
inte sant än? Vera var liten och klen. Vad
såg du hos henne?
ROBERT.
En annan styrka. Av ett inre slag.
MAGDA.
Ä, tror du inte jag hade inre styrka också!
Tror du inte jag kunde uthärdat och lidit vad
som helst för det som jag älskade!
ROBERT.
Säkert. Men hon var stark på ett annat vis.
Har du inte märkt, att Vera får allting att
växa omkring sig? Var hon kommer, lockar
hon fram det vackraste och friskaste hos dem
hon möter. Och det ser ut som en lek.
MAGDA.
Med dig — hade jag kanske kunnat det
också.
ROBERT.
Du litade alltid på list och våld — och gör
det än.
MAGDA.
Men alltid bara som medel för något större,
Robert.
ROBERT.
Du tror att resultatet inte tar intryck av
medlen, du! — Hon behövde ingenting sådant.
Hon litade på livsmakterna själva — hos allt
och alla. Du försökte alltid tvinga. Hon
lyssnade till de andras eget väsen. Hon hade råd
att lämna dem frihet. Hon hade tid att vänta.
Vilken av er var starkast?
MAGDA.
Ä, ni ohjälpliga himmelsblå idealister!
Vilken av oss som var starkast, det kommer
mycket snart att visa sig: i morgon kväll. Om
inte förr, så framför gevärsmynningama.
ROBERT.
Är du alldeles säker på det? — Gå nu,
Magda, jag orkar inte med dig mer.
MAGDA
(griper hans händer).
Jag kan inte gå. Jag vill inte gå. Jag har
inte råd att mista dig, Robert!
ROBERT.
Mista mig? Det låter som om du redan hade
gevärsmynningama i beredskap.
MAGDA.
Tror du inte jag genomskådar det här! En
ny bokhylla! Du håller på att plocka i ordning
för att rymma ur landet.
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
