Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
ROBERT.
Så.
MAGDA.
När reser du?
ROBERT.
I morgon eftermiddag. Tänker du hindra
mig?
MAGDA.
I varje fall kan jag hindra dig, om jag vill.
Gränsen är spärrad, och om jag säger ett
ord ...
ROBERT.
Det är riktigt. Därför hoppas jag du tiger.
MAGDA.
Du hoppas ...? Robert — du är värd ett
bättre öde än det som väntar dig — särskilt
om du blir gripen under flykten. Jag är säker
på, att om du bara stannar, blir du snart en
av oss. Du kommer att bli övertygad av våra
handlingar.
ROBERT.
Om jag stannar, gör du och de dina slut
på mig inom en vecka. Det blir en av era första
handlingar! Jag har aldrig stuckit under stol
med mina åsikter, inte heller nu på sista tiden.
MAGDA.
Det är många som har svängt om bara på
de här dagarna.
ROBERT.
Är det den sortens styrka du önskar mig?
MAGDA.
Stark, riktigt stark blir du först genom oss.
Hos oss blir du en atom i en oövervinnlig
helhet. Du mister dig själv, det är sant, men
du får ett större jag i stället. Nu slåss du för
en förlorad sak. Märker du inte, att du bär
dig åt som Don Quijote? På en punkt
åtminstone, bara på en punkt följer du din
ledstjärna, din heliga bild: du bär och bär vidare
på ett tempel, som har störtat för länge sen!
Känner du inte, att det nya ropar efter dina
krafter, och att dina krafter ropar efter ett
verkligt, påtagligt tempel att bära? Ett som du
kan se med egna ögon och gripa med egna
händer.
ROBERT
(stilla).
Du har orätt, Magda. Templet måste visst
alltid vara osynligt.
MAGDA
(snyftar, trycker sig intill honom).
Robert! Robert! Förstår du inte, att jag
håller av dig mer än ... Robert! När jag inte
begär annat än att du ska finnas till och vara
här — när jag inte begär annat för egen del
än att jag ska få se och träffa dig ... Jag har
ju ändå ett slags löfte inom mig, att du ska
stanna kvar hos mig!
ROBERT.
Ett löfte?
MAGDA.
Den kvällen du kysste mig — då rummet
var fullt av grönt skimmer från linden — den
har aldrig riktigt glidit ifrån mig. Det är så
mycket som har hänt sedan och bleknat bort
igen, men den kvällen är alltid lika klar och
lika nära. Som om den hade haft en djup
mening .. . Men ingenting har ju mening, som
inte har fortsättning och resultat — det måste
ha en fortsättning, annars var ju alltsammans
bedrägeri. En fortsättning, Robert — jag
begär ju så lite för mig själv, jag begär ju
bara att du ska finnas — å, skratta inte åt mig!
ROBERT.
Jag skrattar inte, Magda.
MAGDA.
Stanna här! Kom till oss i stället! Jag
försäkrar dig, du kan börja ett nytt liv med större
möjligheter än någonsin förr .. .
(Det ringer på dörren.)
Vem är det? Öppna inte! Låt mig få tala
till slut!
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
