Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HON SOM BÄR TEMPLET
ROBERT.
Du kunde hålla på i timmar, Magda. Du får
mig ändå aldrig dit du vill.
(Sliter sig lös, går ut till vänster. MAGDA stöder
sig mot skrivbordet, sjunker ihop, men rätar på sig
igen, då ANTON och ROBERT kommer in från
vänster.)
ANTON.
God afton. Jag visste inte att här var besök.
Då stör jag kanske.
MAGDA
(kyligt, drar på sig handskarna).
Ä, visst inte, det är jag som har varit här
och stört i stället. Men jag går nu.
(Går mot vänster, vänder sig om och nickar.)
Så att du reser alltså i morgon. Jag kan bara
önska lycklig resa.
(Ut.)
ANTON
(häpen, efter en kort paus).
Hur visste hon det?
ROBERT.
Hon gissade alltihop.
ANTON.
Pålitlig?
ROBERT.
Pålitlig motståndare, ja.
ANTON
(visslar).
Men hon sa i morgon?
ROBERT.
Jag tyckte det var bäst att ge henne en liten
frist. Vi är alltså inte nödvändigt förlorade.
ANTON.
Bara hon inte genomskådade det med?
ROBERT
(sätter sig vid skrivbordet, lutar huvudet i handen).
Nå —-så är det ingenting att göra åt. Mig
gör det detsamma.
ANTON.
Är du rosenrasande gosse? Det är våra liv
som hänger på den saken.
ROBERT.
Än sen då? ”Våra liv”! Så viktigt.
ANTON.
Vad nu, vad nu? Så lät det inte för en
stund sen! Vad har hänt?
ROBERT.
Vera följer inte med.
ANTON.
Fånigheter. Visst följer hon med.
ROBERT.
Nej. Om man får tro henne själv så.
ANTON.
Hon är galen. Varför vill hon inte?
ROBERT.
Rötter här — uppgift — kan inte — allt
möjligt nonsens.
ANTON.
Hon har ändrat åsikt i behaglig tid.
ROBERT.
Vera? Då vet du bra lite om henne.
ANTON.
Att stanna nu! Och lämna dig!
ROBERT.
Här kommer det att gå illa för henne. Hon
klarar det aldrig.
ANTON.
Det är ju ren hysteri! Hon har väl fått
något slags chock förstås. Nerverna har väl
spruckit under de här sista dagarnas
påfrestningar.
ROBERT.
Å nej. Så lätt är diagnosen nog inte. Men
du förstår: för mig är det helt enkelt omöjligt
att fara utan henne.
ANTON.
Så. Tänker du nu också stanna?
ROBERT.
Hur skulle jag kunna det? Men vi måste
ha henne med.
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
