Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
ANTON.
Lugna dig. Hon låter väl tala vid sig.
ROBERT.
Jag försöker säga det till mig själv också,
men innerst inne vet jag, att det är
självbedrägeri. Jag förstår mycket väl, att det här
var hennes beslut. Det var för likt henne. Det
var hon själv, som hon alltid har varit. Det
var ingen chock och ingen hysteri.
ANTON.
Vi får väl kidnappa henne!
ROBERT
(skrattar till).
Kidnappa Vera! Tyst! Jag hör hennes
nycklar i låset...
(Tystnad. Strax därefter VERA in från vänster.)
VERA.
Har Magda gått? Förlåt mig, jag hade så
svårt att härda ut med henne just nu, det var
mest därför jag gick. Var det grymt mot dig,
Robert? Du var väl inte heller upplagd för
sällskapsliv.
ROBERT.
Har du tänkt på, att om du stannar, blir du
hänvisad till henne och sådana som hon — till
Magda i tusendubblad upplaga — de flesta
mycket värre, med alla hennes fel men utan
hennes goda sidor?
VERA.
Jo — jag har tänkt på det. Men det är
i morgon, inte i dag.
ANTON.
Det är väl inte sant, hoppas jag, att du inte
tänker följa med? Det vore ju hysteriskt, snälla
Vera. Vad har flugit i dig, du som brukar
vara så förståndig? Sätt dig här nu och ta
tillbaka som en snäll flicka.
(Tvingar henne ner i soffan, sätter sig själv bredvid.)
ROBERT.
Försök övertygä henne du, jag går ut och
lagar lite te åt oss, innan vi ger oss av.
110
VERA
(försöker resa sig).
Det kunde väl jag göra.
ANTON
(håller henne kvar i soffan, medan ROBERT går ut
till höger).
Nej, sitt stilla bara, du ska sitta här och bli
övertygad, du hörde väl vad Robert sa. —
Alltså: först och främst kastar du bort ditt
liv. — Än sen, säger du förstås, vad har den
där Anton med det att göra? Det är ju mitt? —
Alldeles riktigt, egentligen må det vara vars
och ens ensak, om han vill leva eller dö —
men Robert? Har du tänkt på Robert? Vad
blir det av honom, tror du?
VERA.
Tror du att jag inte har tänkt på Robert?
Och det ska jag svara på?... Jag är rädd
jag inte gitter.
ANTON.
Nå nå. Men har du alltså tänkt på Robert
nittionio gånger, så tänk nu en gång till i alla
fall.
VERA
(leende).
Nittionio gånger kan jag inte tänka på
honom, för det blir bara en gång, en enda
lång gång...
ANTON.
Ja, dina ord är det inget fel på — bara
handlingarna.
VERA.
Du kan varken reta eller såra mig längre,
Anton. Du är för långt borta.
ROBERT
(in från höger med en tebricka. Han är en aning
forcerad).
Så där ja, här har vi lite te.
(Sätter ner brickan.)
Aj aj då, jag glömde sockret, jag är visst
lite virrig av allt som händer. Vera, du vill
väl inte — medan jag slår upp teet...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
