Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HON SOM BÄR TEMPLET
VERA
(upp).
Jo visst, det ska jag hämta, slå du upp en
kopp åt mig med så länge.
(Ut till höger.)
(Robert slår upp te i tre koppar, lägger något i den
ena koppen.)
ANTON.
Vad gör du?
ROBERT.
Tyst. Det är åt Vera. Det är sömnmedel.
ANTON.
Du tänker verkligen kidnappa henne? Du
stiger i min aktning! Bättre handla än tala! ...
Men det blir grumligt i koppen!
ROBERT
(slår i grädde).
Tss!
VERA
(in från höger med sockerskålen).
Den stod undangömd på en helt annan plats
än vanligt, men jag hittade den allt till slut!
(Sätter sig på sin förra plats.)
ROBERT.
Ä, Vera —• vad jag är tankspridd — jag
har slagit i grädde åt dig, det vill du ju aldrig
ha — jag slog upp åt oss alla tre — gör det
något?
VERA.
Kära du, vad skulle det göra? ... Se, har
du tagit fram den också, Robert? Din lilla
statyett! Tar du den med dig?
ROBERT.
Det går inte, tyvärr — jag får lämna den
här. Den tar för mycket plats.
VERA.
Då får jag behålla den. Jag ska se på den
ofta. Tror du inte jag kommer att behöva det?
ROBERT
(mumlar).
Det skulle du ...
(Högre, lugnare, när han ser att Vera läppjar på
sitt te utan att märka något.)
Allting blir kanske åtskilligt lättare än du
har tänkt dig.
VERA
(tvivlande).
Tror du?
(U ppmuntr ande.)
Å jo, visst, det blir det kanske.
ANTON
(muntert).
Ja, precis som man tänker sig blir det ju
aldrig.
VERA
går med tekoppen i handen, går bort mot skrivbordet,
stryker över statyetten).
Vad den är fin, Robert. Och ändå bara en
kopia — hur ska då originalet vara? Jag
minns något som min far brukade säga: att
det som skiljer äkta konst från strunt är det,
att i det äkta konstverket lever helheten i
varenda del. Meningen. Jag minns hur han talade
om de stympade gudabilderna som man gräver
upp ur klassisk jord — kanske bara en fot
eller bara en skuldra — och ändå fulla av
gudom. Och han brukade läsa en dikt av
Rilke — om Apollons stympade torso, som
ändå ser med varenda flisa av sin marmor.
ROBERT.
Jag vet. Jag kommer ihåg den.
VERA.
Här hos henne är det fallna templet kvar —
i hela hennes hållning — hon är templet...
ANTON.
Underligt att du kan stå och tala om
konstverk nu. Ja, det är ingen förebråelse, jag
tycker det är bra — men det är underligt.
VERA.
Men jag menar kanske mer än så. Är inte
allting på samma sätt?
ROBERT.
Allting, Vera?
VERA.
Vårt liv. En helhet, som är vår egen, från
vaggan till graven. Vår mening. Vi ser den
inte, men vi trevar oss fram mot den — tills
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
