Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karin Boye: Hon som bär templet. Spel i en akt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN BOYE
den blir till, långsamt, långsamt. Där den
finns, i den minsta sekund, i ett ögonblick
som vi tycker är oviktigt — där är ingenting
förgäves. Där är hela templet.
ROBERT.
Vad du säger där är vackert. Jag tror det
är vad jag själv har letat efter länge.
VERA.
Och är det inte det som finns bakom allt
vi tror på när vi säger — demokrati?
ROBERT.
Demokrati? Nu förstår jag dig inte.
VERA.
Jag menar: att tro på det som formar
inifrån — det som trevar sig fram hos var och
en — i stället för att vilja trycka på något
utifrån. Att tro på den inre meningen ... Ä,
Robert, jag känner mig så underligt tung och
trött!
ROBERT
(orolig, reser sig och tar några steg bort mot henne,
där hon står vid skrivbordet).
Nej, fortsätt -— det här vill jag höra.
ANTON.
Demokrati är en statsform, en som vi håller
på. Du får väl inte sudda ut begreppen alldeles.
VERA
(sömnigt, något förvirrad).
Men oavsett alla statsformer — och det är
vad jag nu får leva på — vad är det annat
än min vördnad för din trevande och formande
makt — och din — för min ...
ANTON.
Du är trött, Vera.
VERA.
Ja! Så förtvivlat sömnig. — Men detta är
så viktigt — det kommer att hålla mig uppe.
Hinner jag sova ett slag — väcker ni mig —
när ni far? ...
ANTON
(går fram till henne, leder henne till soffan).
Lägg dig här på soffan en halvtimme. Visst
hinner du, det går så bra.
(ROBERT går ut till höger, in igen med en filt,
som han och ANTON breder över VERA.)
ANTON
(går hastigt bort till skrivbordet, hämtar fram en
kappsäck, som stått dold, och packar skyndsamt in
de framlagda böckerna).
Var detta allt som var kvar? Allt annat
klart?
ROBERT
(som står kvar och ser på VERA, där hon sover).
Och din — för min... Demokratin —
bortom alla statsformer. Är vi diktato rsämnen
du och jag, Anton?
ANTON
(fortsätter packa in).
Förlåt mig, men här är faktiskt inte tid att
filosofera. Nu kommer bilen vilket ögonblick
som helst.
(Är färdig, kommer fram till ROBERT, lägger
handen på hans axel.)
Hon sover djupt. Vi sveper kappan och
filten om henne. Jag tror inte det väcker
uppseende –-det kan ju vara en sjuk som vi bär.
ROBERT
(vaknar upp).
Nej — jag vill inte.
ANTON.
Vad vill du inte? Resa?
ROBERT.
Jag vill inte handla så mot Vera.
ANTON.
Har du nu också blivit galen? Det är ju
enda sättet att rädda henne. För resten var
det din plan från början, och en utmärkt plan.
ROBERT.
Men hon hade rätt. Ska jag välja för henne?
ANTON.
När du är den klokare!
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
