Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Mariebergsdrängarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
Varhakarna knäppte lite varstans, när man
försökte få upp hanarna ur halvspännet.
— Lägg an! skrek löjtnanten.
Somliga hade gafflar och påtade med att
få upp dessa under gevären.
— Giv fyr!
Fyr gav man icke, ty man hade icke fått
något att ladda med, men dagen skulle dock
användas till exercis, så att man icke kom
alldeles okunnig mot ryssen. Varhaken, eller
”gäcken”, hoppade åter på plats utefter ledet
med en rad av osamstämmiga knäppningar.
Trötta i armarna lät man vapnen falla, långt
innan löjtnanten hade gett sin order: ”Låt
falla carbin!” Manövern upprepades ånyo
några gånger, då ett par bönder steg fram till
löjtnanten och begärde permission för
naturbehov. De försvann in i skogskanten, varifrån
de icke mera återvände.
Borta vid krogen hade man fått upp dörren,
så att man kommit in på det med sågspån
beströdda golvet och fått tag i jumfrurna,
som stod på hyllan. Brännvinet var dock
undangömt. De som hade pengar gastade värst.
Krogpigan hade gett sig av, också krogvärden
hade sprungit och gömt sig. Äntligen ställdes
det ut vakt vid krogen.
— Varför skola vi gå till staden och låta
slå ihjäl oss, när landshövdingen och
borger-skapet flytt bort därifrån? frågade en
grovlemmad bonde, som det tycktes med någon
rätt.
— Låt oss få en tumlare brännvin
åtminstone !
— Tss. Komministern skall ge oss
nattvarden längre fram mot kvällen. Han har redan
skickat efter oblaterna.
— Jag sticker härifrån! Jag ämnar inte
stanna för att låta slå ihjäl mig, när alla de
andra har flytt.
Bönderna stod rådvilla en liten stund, då
gårdsfogden vid Danbyholm, som nyss kommit
med en flock bönder, gick tätt intill dem och
sade:
— Rätt har ni. Rosenhane pratar i
nattmössan. Ryssen har gett sig av igen, och
lands-kamrern har ju skickat ut ny order. Ge er
bara av hem till era byar, för stannar ni här
längre, vet man inte, vad som blir av er.
Bönderna vände och stack till skogen,
därifrån Carl Jonsson och fältväbeln Petter Palm
förgäves sökte få dem att återvända för att
följa generaladjutanten.
Men nere från sluttningen hördes ännu
inemot skymningen de hesa kommandoropen,
där de fjorton Mariebergsdrängarna i en liten
trupp alltjämt exercerades av
kavallerilöjtnanten. Gräsroten började redan bli uppnött
under dem.
— Carbin på låret!
Man hade slutat att böja sig ned. De flesta
lyfte i stället upp benet.
— På högra sidan!
Enar försökte men gav tappt.
— Jag kan inte. Benet däråt är rakt!
— Lägg an! skrek löjtnanten. Ge fyr, för
fan! Bättre kläm. Så får ni inte sitta, när
det gäller!
Vulter Fors vände sig till Kristian, men när
han såg den lågpannade drängen, tycktes han
åtra sig. Han sade ingenting direkt åt honom.
I stället mumlade han halvhögt för sig själv:
— Nu skulle jag helst ha velat vara hemma
hos Eva, jag. De skulle baka limpor i dag. Eva
lovte att ta undan en limpa av samma sort, som
baronen får, och den skulle hon gömma i stora
gröpflaskan, invid stallväggen. Här får man
varken mat eller dryck. Men när alla bönderna
gett sig av härifrån, blir det nog vi ensamma,
som får gå och låta slå ihjäl oss av ryssen!
Ännu i skymningen, när de varma svåmarna
började komma upp från höfälten, stod
Mariebergsdrängarna kvar och exercerade på den
uppnötta gräsplanen.
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
