Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Mariebergsdrängarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIEBERGSDRÄNGARNA
började vinet likväl ta slut. För var och en
läste han de första orden av bönen.
Vulter stod hela tiden och tycktes med
handen hålla fast något föremål på bröstet.
Enar, han med stelbenet, tog fram snusdosan,
öppnade den och spottade fast oblaten i locket
för att ha den till hands, när det gällde. Allihop
var bekymrade, uppskakade, och hade äntligen
i det yrvakna tillståndet börjat fatta hela
allvaret i situationen.
— Ska vi gå ensamma mot alla ryska
krigshärarna då? frågade någon.
— Tyst, vet ni vad ni begår för en akt?
manade komministern.
— Efter nattvardsgången blir det utdelning
av gevär där borta. Vi tar luntlåsen, så länge
det räcker. Var man ser till, att han får ett
stycke torr lunta.
Det ljusnade allt hastigare. Dagningen hade
den opalfärgade, halvgenomskinliga massa, som
gör att den tycks betyda allt för den, som står
med en oviss dag framför sig. Just dagningen
gjorde de uppställda oroliga. De hade en
gammal olust för dagningen, när de brukade gå
i slåtter och trösk. Men denna dagning
innehöll dessutom det stora obekanta, när de inte
visste, om de skulle få skåda kvällen.
VII.
Morgonen lyste på tåget, och sällsamt var
nu detta tåg, som ringlade från Jordbron och
ned mot staden. Man hade en dryg mil att gå.
I täten red en grupp officerare, alltför många
för denna lilla här. Flertalet av manskapet hade
följt rådet och tagit luntlåsgevären. Någon
hade ett sachsiskt gevär med hål för handen
i kolven. Flera hade bajonetter, som gick att
fälla ner under pipan, andra hade pikar. Några,
som var skotträdda, hade tagit gafflarna med,
vilka de bar som käppar, medan musköterna
hängde och dinglade över ryggen. De allra
flesta bar luntstumpar i rockfickorna. Vid
fick-locken ringlade luntorna sig ut som ormslån.
Vid en vägkrök mötte man en flock bönder,
anförda av en fjärdingsman.
— Namn och hemort?
— Fjärdingsman Simon Nilsson i Bokulla
med åtta bönder från Ullevi.
— Slut till ledet!
Den lilla truppen, som hade sin
hembeväp-ning, slöt sig motvilligt till.
Man marscherade ännu en stund. En ny
trupp blev synlig.
— Namn och hemort? prejade
generaladjutanten.
Truppen gjorde en min av att sluta sig till,
men stack sekunden därefter till skogs.
— Hur många kan det vara där framme?
frågade Mariebergsdrängarna de därförut
nykomna, som gick efter och pratade.
— Det sägs fyrtiotusen man.
— Så många kan det väl inte vara?
undrade drängarna, vilka efter en dags exercis
kände sig som beprövade militärer jämfört
med de harkranka bönderna.
— Tiotusen är det då åtminstone..., sade
en, tydligt överblodig. Han skakade. Tänderna
hackade på honom.
Drängarna flyttade geväret på andra axeln
och traskade vidare.
— Ingen mat fick vi i morse. Det är inte
så gott att gå och låta slå ihjäl sig på fastande
mage.
— Här får du en korv, men säg
ingenting .. .
Bonden, som haft korven, gjorde en rörelse
som om han behövt gå till en buske vid
vägkanten. Han steg ur ledet och låtsades raska
på. Han vände inte tillbaka.
Längre fram mötte man än flera bönder och
borgare, stadda på flykt och talande om hur
röken av mordbrandslågorna redan uppfyllde
kusten norr över. Som de var obeväpnade fick
de löpa. De erhöll order att strax bege sig till
Stigtomta för att förse sig med vapen. Sedan
skulle de komma efter. Man såg på ögonen,
123.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
