Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Mariebergsdrängarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
hur det plirade i dem, när de vettskrämda
lovade vad de inte tänkte uppfylla.
När truppen nådde Jägarhållet, den tallskog
som skilde från själva staden, lät Rosenhane
samtliga ta en stunds vila, skyddade av skogen.
Han gav förhållningsorder. För att ingjuta
mod och pliktkänsla hos de återstående, som
alltjämt högljutt knorrade över böndernas
uteblivande, tog Rosenhane själv befälet över den
spaningspatrull, som nu uppställdes. I denna
infogades officerarna. Patrullen försvann också
mycket riktigt efter en kort stund i tallskogen.
Så snart officerarna var utom synhåll,
började de kvarblivna tala friare. Den överblodige
bonden sade:
— Jag tycker jag hör nån komma. Det
knastrar ... Det är bäst man sticker av, medan
tid är.
— Det törs en väl inte...
— Törs? Det gör väl detsamma, om jag
blir skjuten framifrån eller bakifrån? undrade
den, som hört knastret. Här nere har jag
ingenting att beställa, min gård ligger ju i Valla ...
Den överblodige drog sig ur gruppen, sprang
ett stycke, och följdes snart av ett par dussin
andra. Ingen sköt. Man hörde bara böndernas
rockskört, som smällde mellan tallstammarna.
Bortefter mossan rullade, grå som en stubbe,
ännu en. Det var de kvarblivnas befälhavare,
som följde de sina. Då han hunnit ett stycke,
reste han sig upp och gick.
När Rosenhane efter sitt spaningsförsök,
under vilket man varit ända framme vid
stadens främsta lada och så nära fienden, att
man tydligt kunnat iaktta de tretusen ryssar
som nyss marscherat upp på Fruängen, hade
truppen sjunkit ihop med ytterligare ett
femtiotal man.
VIII.
Bakom tallarna såg det ut som blod, och på
tallstammarna själva såg det ut som blod, där
solen lyste på barken och på krokiga grenar,
som gick ut från tallstammarna. På mossan
var det solfläckar. På andra ställen befann sig
nätet av solfläckar och skuggtrådar i ständig
rörelse, därför att grenverket ovanför rörde
sig. Det var svag vind, en sydlig bris, som
både lät ljud från staden tränga fram och med
säkerhet också, om det behövdes, förde flera
ryska fartyg in i Nyköpingsviken.
Vulter Fors hade under officerarnas
bortovaro krupit bort till ett rotstjälp, där han suttit
och pratat med Kristian för att minska oron
och fördriva väntan.
— I dag skulle man ha varit hemma...
Vid det här laget stiger Eva opp ... Jag undrar
hur Eva har det..., pratade Vulter på som
om den han talat till inte varit en viss bestämd
person, men likväl någon att vända sig till.
Den dumme, lågpannade drängen bara satt
och stirrade i mossan. I den pipiga mossan
kröp en myra. Om han varit en myra nu,
skulle han inte ha behövt gå ut i krig ... En
myra var så liten, att den nog kunde
undkomma, kila av och an under en hålfot.
—• Vi har ju egentligen ingenting, som ens
ryssen kan bestjäla oss på, fortsatte Vulter.
De här stövlarna, som jag fick i lön i fjol,
kunde jag i värsta fall släppa ifrån mig.
Bakkappan skaver, för jag tog inga strumpor. Eva
har sagt, att hon skulle sticka strumpor åt
mig ... Nu behöver hon inte sticka .,. Inte
åt mig.
Kristian höjde blicken några tum. Mungipan
for snett, då han frågade:
— Menar du, att det blir dön?
Vulter brydde sig först inte om att svara,
han kände då och då med handen innanför
skjortan.
— Bönderna har ju sitt att se om,
överhetspersonerna har väl sitt, och prästerna har väl
kyrkklockorna och kyrksilvret. Men när
bönderna nu sticker i väg en efter en, förstår man,
att det är allvar! Vi blir alltid kvar. Samtidigt
säger de, att vi har andel i allt det där. Det
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
