Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Mariebergsdrängarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIEBERGSDRÄNGARNA
hörde man aldrig talas om förut! Det tror jag
inte man ska höra talas om i morron heller,
om det här ovädret skulle gå över. Men i dag
är vi bra att ha, se!
Den lågpannade drängen hade bleknat. Han
blev vit som ett lärft.
— Vad är det du gömmer där innanför
skjortan? frågade han och hasade sig
närmare.
— Det rör dig inte! Vulter sparkade till
Kristian i magen, reste sig, tog sitt gevär och
vände tillbaka till de andra.
IX.
Allmogehären ställde upp i tre avdelningar,
som skulle rycka fram på bred front. I den
mittersta fick Gross befälet över ett antal
på omkring trettio stycken, där
Mariebergs-drängarna som de mest övade skulle gå främst.
Det gavs tyst order om framryckning.
Krypande och hukande smög sig drängarna mellan
de solbelysta trädstammarna. Enar, som för
det raka benet icke kunde krypa, gick nästan
kapprak, Vulter hade svårt att skyla sin stora
kropp. Den lågpannade Kristian däremot
jämkade sig från början så tätt intill marken, att
han ingenting kunde se under den rynkade
pannan. Han tycktes vilja äta av själva jorden.
Efter och på sidan kröp de övriga drängarna
och de andra i den lilla truppen, flyttande
musköterna framför sig.
Från alla håll tyckte man sig höra prassel.
Det var svårt att avgöra, om det var vän eller
fiende. Man närmade sig nu alltmera det öppna
fältet, och utför sluttningen gjorde det allt
svårare att krypa. Enar tog upp snusdosan,
löste med tumnageln oblaten och svalde den
i ett ögonblick, när ingen såg.
Plötsligt reste sig Gross, som krupit ett
stycke framför, i hela sin längd och skrek som
om han blivit träffad:
— Fram! Anfall i trav! Fatter carbin, fyr!
De övriga nittioåtta handgreppen i en karbins
exercisreglemente besvärade honom, och han
rusade själv fram med små, korta ryttarsteg.
Åsarna tycktes vidga sig över den
framrusande truppens huvuden. Träden själva fick
liv. För första gången på de fyra dagarna
förstod de stridande äntligen, att de stod inför
det okända, som var deras bestämmelse, och
nu blev alltsammans i ett slag ändå så
overkligt. De rusade framåt som icke vakna, som
sömngångare, liksom bedövade, blinda.
De hade rusat upp nästan samtidigt. Ingen
hade i förstone sett någonting. Några skott
hördes. De måste se på gevären, om det var
de själva eller några andra, som skjutit. Så
overkligt tycktes i ett slag det som skedde dem.
Inom en stund klarnade sammanhanget med
löjtnantens kommandorop.
En trupp på bortåt hundra kosacker hade
skilts från huvudgruppen, kanhända avdelade
till något slags spaningspluton, och kom i en
skock marscherande över en glänta i
skogs-brynet. Man såg pikarna och
muskötmynningarna, som vajade av och an, och strax
därefter hörde man klampet av fötter, när
truppen plötsligt fann sig angripen och i vild
fart rusade in i skogsbrynet, som dolde
angriparna.
Handgemänget var, innan man rätt visste
hur det gått till, i full gång, där svenskarna
ännu hade fördel av terrängen. Lika fort var
man i närkamp. Musköterna kastades på
marken, eller man vände kolvarna framåt för att
försvara sig, och några svängde musköterna
kring sig av samma anledning, eller man drog
helt enkelt kniven ur bältet.
Gross sköt med förbluffande hastighet ur en
luntlåspistol. Här och var föll en lurvig ryss
i mossan, som om han på lek kastat sig omkull,
men blev liggande.
Exemplet smittade. Några försökte åter få
upp musköterna. Så tycktes de gripas av
håglöshet inför det ovana, fina vapnet och tog
åter till kolvarna. Eller man grep endast tafatt
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
