Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-Johansson: Mariebergsdrängarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
och fumligt efter motståndarnas pikar, när
dessa riktades framåt. Ansiktena förvreds till
mellanting mellan grimaser och hånskratt, när
någon ansats lyckades.
Ingen såg mera ut som samma människa
han varit om morgonen.
Kristian visade en smidighet och en djurisk
slagslusta, som man inte kunnat tilltro honom.
Han fullkomligt dansade på mossan. Enar föll,
det raka benet hade hindrat honom. Han
ramlade plötsligt baklänges och vände pannan mot
skyn med en rysk pik genom veka livet. Piken
tycktes hindra honom att ligga, han försökte
dra ut den. Den ena efter den andra av
Marie-bergsdrängarna föll. De kvarvarande slogs tyst,
sammanbitet, utan att vackla.
Vulter slogs ännu med oförminskad styrka.
Han svängde sin stora musköt runt kring sig
som en slaga, som då han brukade tröska säd,
och det kraschade för var gång kolvens
trubbiga ända träffade rätt.
Mossan var uppriven, buskarna
nedtrampade, barken på träden skrubbad och blodig.
Ofta vek någon ur det inre av gruppen. De
återstående ryssarna slogs allt tyngre.
En stor ryss vände sig om och sprang. Det
såg ut som en signal, ty i detsamma satte de,
som var närmast, efter och följde honom.
Vulter Fors vände sig mot en bredbröstad
kosack, tydligen något slags anförare, som
tillsammans med en annan ryss hade fällt en liten
blond och ettrig dräng till marken. Han vände
under tiden ryggen åt den andre. I samma
ögonblick som Vulter lät kolven träffa sitt mål,
trängde en bred rysk bajonett genom ryggen
på honom. Han föll och blev liggande.
— Se dit bort! Vad är det? Det ser ut som
om alla flyr! skrek någon, som sprungit ut
på fältet efter en ensam ryss, vilken dock
löpte fortare än förföljaren.
Tvärsöver fältet kunde man se hur Nyköping
brann på minst ett tiotal ställen. Endast det
stora slottet med sitt avhuggna tom tycktes stå
orört. Nere vid hamnen såg man tusentals
ryssar, likt myror, gå ombord på sina galärer.
Från borgarhusen i staden steg rökarna svarta
och bolmande som ull.
På mossan låg Vulter. Allteftersom blodet
flöt ned i den blåskimrande mossan, blev
ansiktet blekt. Han knäppte med en sista
ansträngning upp rocken, vek undan den
genomdränkta skjortan och höll något nästan
osynligt i nypan —.
Det var ett par boss från sista natten han
låg i en ordentlig säng tillsammans med Eva.
—’Jag minns inte vilken dag... Dagen
efter det att Eva skulle baka limpor... Nu
är det slut..., stammade han ett par
omgångar.
Rosenhane tillsammans med prästen, som
nyss sett ryssen börja ge sig av, hade hunnit
fram från sin utsiktspunkt ett stycke upp på
sluttningen. Den första han fick syn på var
Kristian. Han stod lågpannad och tung, ännu
skälvande med musköten i hand, och trampade
upp en rund ring i mossan.
Runtomkring, vid trädstammar och stenar,
låg svenskar och ryssar om varandra. Bland
dem låg Enar och Vulter. Vulter hade gett
upp andan. Han låg med handen knuten på
bröstet.
— Jag tror mina Mariebergsdrängar skötte
sig bäst i dag. De fick tillfälle visa det, sade
generaladjutanten rörd. Han gjorde en gest
bort mot den brinnande staden, bakom vilken
ryssarna redan börjat sticka på segel på några
stora, tunga, liksom krutrökta galärer.
Prästen, som fattade den högtidliga
sekunden, steg fram. Han lyfte händerna och sade:
— Nu sjunger vi ”Te Deum”, så gott vi
kan.
Och man sjöng, de levande och de döende,
med rosslande strupe.
Men vad slogs Mariebergsdrängama för?
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
