Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Böcker från Amerika. II - Anmälda böcker - Hughes, Langston, The Big Sea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖCKER FRÄN AMERIKA
tillsyningsmanskap ombord. Båtarna gnisslade
och gungade i den ständiga sjögången och den
enda landförbindelsen bestod av mellan däcken
utlagda plankor. Det var därefter han tog hyra
till Afrika och kastade ifrån sig sitt förflutna
tillsammans med böckerna: alla obehag och
förödmjukelser som hans ras berett honom,
hatet till fadern, moderns fattigdom, ångesten
för att bli utan försörjningsmöjligheter. Nu
ville han själv äga sitt liv och forma sitt öde,
utan några hinder mellan sig själv och den
omgivande världen.
Men i Afrika fann han sig stå utanför de
inföddas gemenskap och tillhöra den vita
världen trots allt. I månskenet om kvällarna, vid
ljudet av djungeltrummorna, led han av den
förlorade samhörigheten med Afrika. Men i
gengäld upptäckte han sammanhållningen
inbördes mellan fartygsbesättningarna, arbetets
gemenskap. Under tiden levde han alltför
direkt med sina sinnen för att göra vidare skäl
för sig som poet. Han hamnade utan pengar
i Paris, hyrde ett rum tillsammans med en
arbetslös rysk dansös och blev dörrvaktmästare
vid en nattklubb där kvinnorna skar varandra
med glasskärvor. Sedan kom han som andre
kock till Le Grand Duc, där den drottninglika
färgade sångerskan Florence just hade sin
storhetsperiod. Han lydde där under den stridbare
kökschefen Bruce, en svart bjässe med ett enda
ljungande cyklopöga, som jagade i väg
patronen med en kniv när han hotades av
uppsägning. Han reste till Italien, blev bestulen
och gick bland beach-combers i Genua, tills
en båt tog honom med till Amerika. Han
arbetade på ett hotell i Washington när Vachel
Lindsay upptäckte honom som poet; ”The
Weary Blues” kom ut och han stod med ens
mitt uppe i den svarta renässansen.
Han upplevde denna period på alltför nära
håll för att vara okritiskt översvallande, men
bortsett från all legendbildning kring Harlem
hände där dock en del ovanliga saker.
Neg
rerna, framför allt deras dans och musik, blev
med ens på modet och Harlem översvämmades
varje kväll av vita besökare. Nattklubbarna
blomstrade och svarta berömdheter uppstod på
olika områden. Unga negerdiktare uppträdde,
med en dittills bland de svarta ouppnådd
konstnärlig och psykologisk självständighet, på en
gång stolta över sin ras och medvetna om dess
farliga mindervärdeskänslor. De framförde i
hänförda ordalag sin andliga
oavhängighets-förklaring: de svarta skulle med sin konst vinna
en plats i världen, bidraga med något
instinktivt och oförstört vitalt som behövdes i
kulturen ! Det var den alltför högspända
förhoppningen, som inte minst underblåstes av vita
sympatisörer.
Det var även de brokiga festernas tid i
Harlem, då raserna fraterniserade vid cocktails
på smuggelsprit. Mest beryktade var
tillställningarna hos A’Lelia Walker, arvtagerskan till
de millioner som hennes mor skördat in med
sin metod för uträtning av krusigt negerhår.
Hon var Harlems lysande glädjegudinna, en
mörk amason i silver turban, och hennes
sinnelag var sådant att europeiska kungligheter
kunde få trängas förgäves utanför hennes
överfyllda våning. En framträdande roll spelade
även predikanten Becton, vars publikdragande
kyrka bjöd på ett revy artat skådespel, till
tonerna av ett jazzband som spelade lätt
syn-koperad kyrkomusik. Han hade infört ett
kupongsystem, med vars hjälp han förmådde
även de fattigaste att betala in tio cents om
dagen till Gud. Följaktligen kunde han färdas
i lyxbil med ett upplyst kors på kylaren, med
livréklädd chaufför och två betjänter, samt bo
i ett mycket elegant hus. Han blev senare, med
en viss ödets urskillningsförmåga, dödad av
gangsters.
Flera av de unga negerdiktarna mötte ett
tragiskt öde. Wallace Thurman skrev några
av periodens starkaste verk, rasstudien ”The
Blacker the Berry” och den bittra
Harlem
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
