Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Böcker från Amerika. II - Anmälda böcker - Hughes, Langston, The Big Sea
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
romanen ”Infants of the Spring”. Han ägde
en ovanlig beläsenhet och ett överlägset kritiskt
sinne; föraktande sina egna böcker övergick
han desperat till att skriva skräckhistorier och
sanna berättelser, tills han dog av tuberkulos
1934. Samma år dog även Rudolph Fisher,
författaren till ”Walls of Jerico”, i besittning av
ett gnistrande intellekt och framstående även
som läkare. Jean Toomer kom med en bra
bok från en plantage, ”Cane”, och anslöt sig
sedan i Paris till Gurdjieffs själshöjande lära.
I Harlem misslyckades han som profet för
denna lära, men hade framgång i New
York-societeten (han såg bättre ut än Krishnamurti)
och upphörde att skriva.
Langston Hughes för sin del bedrev studier
och skrev nya dikter, jämte en roman om
negrers vardagsliv i landsorten, ”Not Without
Laughter”, ekonomiskt understödd av en
gammal vit dam vid Park Avenue, en av de stora,
anonyma gynnarna av konst och kultur i
Amerika. Hon trodde på negrernas kommande
insats och väntade sig av honom en inspirerad,
primitiv poesi. Tyvärr kunde han inte infria
hennes förhoppningar; under dessa den
ekonomiska krisens dagar då New York var fullt
av tiggare och svältande kunde han inte
frambringa några tropiska visioner. Han var inte
en primitiv, besatt av rytm och instinkter, utan
en av besvärliga problem uppfylld amerikan.
Och det var slut med Harlemrenässansen.
Samhällslivet hade skakats av krisen, negrerna
var inte längre populära. Nu efteråt är Langston
Hughes böjd att betrakta alltsammans som en
modesak, en tillfällig nyck från de vitas sida.
Men det var säkert ändå något mer, en verklig
tidsströmning, en tendens till rasförsoning som
slogs tillbaka igen. Själv hade han aldrig
riktigt trott på denna rörelse, kanske därför att
han halvt stod utanför den. Han var tidvis
kroppsarbetare och nogsamt medveten om att
uppsvinget uteslutande berörde de intellektuella
och de konstutövande. Med rätta tvivlade han
på hållbarheten hos den plötsliga entusiasmen
för konstbegåvade negrer, så länge rasen som
helhet hölls nere på samma föraktade sociala
plan som förr.
Slutet på denna gynnade period med dess
gäckande förhoppningar förde sålunda
Langston Hughes till ett allt medvetnare socialt
ställningstagande. Negrernas problem kunde inte
lösas med aldrig så förtjänstfulla konstnärliga
insatser, det var ett socialt problem och därför
övergick han till att bli i första hand
klassmedveten proletärdiktare. (Slutsatsen må dock vara
diskutabel, särskilt med tanke på de
svårbestämbara verkningarna av en diktares insats.) Han
skrev de närgånget realistiska novellerna i ”The
Ways of White Folks” och det tendensfyllda
skådespelet ”Mulatto”, han skrev aktuella
artiklar, han reste i Ryssland och vistades i Spanien
under inbördeskriget. Men om denna senare
del av hans liv säger självbiografien
ingenting; den stannar vid tillbakablicken på det
tidigare förflutna. Och det är nu inte längre
politisk lidelse som genomandas hans bok,
endast den osmyckade ärligheten, den
självkritiska medvetenheten. Personligen framstår
han som ovanligt helhjärtad, oförvillad och
ofördärvad. Han skriver med nyanserad
enkelhet och är imponerande rättvis i sina
omdömen. Han synes besjälad av en djup
tillförsikt att även negrerna ska få den plats i
världen som tillkommer dem.
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
