Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Diktarmonografier - Anmälda böcker - Fogelqvist, Torsten, Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
Det dröjer nog innan de personliga upplevelser
och förutsättningar, som varit av bestämmande
natur för löskerkarlen och den lidelsefulle
kärlekspoeten Karlfeldt, kunna behandlas lika
öppet och fritt som i fallen Fröding,
Drach-mann och Strindberg. Särskilt i jämförelse
med Lamms Strindbergsbild, som troligen för
rätt många år framåt kommer att äga något av
slutgiltighetens signum, torde Fogelqvists
Karl-feldtprofil i dylika avseenden få betraktas som
i viss mån preliminär och provisorisk. Dess
stora och avgörande förtjänster ligga på annat
håll.
Torsten Fogelqvist har inte närmat sig sitt
studieföremål som en visserligen varmt
intresserad men i sista hand främmande och
utomstående forskare. Däri skiljer han sig från de
andra. Det är som en nära vän och själsfrände
och som en glödande beundrare han gripit till
pennan. De personliga minnena av den
bortgångne, samstämmigheten i tycken och känslor
väva sig oavbrutet in i framställningen och ge
denna ett vibrato, som gång på gång bryter
igenom malmklangen. Just i denna
dubbel-tonighet röjer sig frändskapen, liksom i
föreningen av yverborenhet och frisk sensualism,
gammalluthersk fromhet och glättigt
barnasinne med en stark åder av lyriskt svårmod
därunder. Både Karlfeldt och Fogelqvist
representera den specifikt svenska kulturtypen med
anor från Stiernhielm och stormaktstiden;
Fogelqvist återfinner hos diktaren den
organiska och naturliga legering av tradition och
utveckling, för vilken han själv är en
varmhjärtad förespråkare. Gentemot en viss radikal
kritik har han påvisat, att Karlfeldt mycket
starkare än man förmodat levde med i
samtidens händelser och problem, och detta kunde
måhända ha understrukits kraftigare, efter vad
som i fjol framkommit genom en undersökning
av Olle Holmberg. Det fanns även skumma
flöden i den karlfeldtska diktbrygden, och
Fogelqvist dröjer vid dess inslag av hednisk
vidskepelse och demonlära, naturmystik och
allmogeskrock. Han framhåller också
Karl-feldts fina sinne för hantverkssidan av sitt
yrke, den vikt han lade vid själva kunnandet
och yrkesskickligheten. Det är en punkt där
han och lævertin, som eljest hade så ringa
förståelse för varandra, kunde ha mötts.
Tyngdpunkten i den synpunktsrika framställningen
ligger utan tvivel i den frodiga, livfulla och
kongeniala dikt- och diktarkarakteristiken.
Fogelqvists flödande stilkonst med alla sina
kärnfulla arkaismer har lånat färger från diktarens
egen palett, och detta den sympatetiska
kritikens legitima konstgrepp är inte det minst
verkningsfulla i hans stora essay.
Ty en essay är det först och sist — ett
alltigenom konstnärligt anlagt och genomfört
porträtt av en enstaka individ, målat med bred och
färgrik pensel och buret av en ytterst personlig
syn. En framtida forskning skall på centrala
punkter komplettera, kanske också justera
bilden. Men även sedan det sakliga underlaget för
vår uppfattning om Karlfeldt förskjutits och
förändrats, skall Fogelqvists skapelse äga liv
och värde. Den skall leva med det egna, fria
och självständiga liv, som beskäres varje äkta
konstverk, och som äger bestånd långt sedan
vetenskapens till själva sin natur provisoriska
resultat blivit föråldrade och ersatta av andra.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
