Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stellan Ahlström: Brev från Vichy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STELLAN AHLSTRÖM
BREV FRÅN VICHY
Januari 1941.
Sedan nederlaget har Frankrike ägnat sig åt
självprövning. Varför inträffade den
fruktansvärda katastrofen? Man frågar efter orsakerna
till att det gick som det gick. Många svar givas
och alltjämt uppdagas — eller tror man sig
uppdaga — fler orsaker, vilka obarmhärtigt
dragas fram i ljuset till skärskådande. Ty för
att kunna återuppbygga landet efter sunda,
rena principer, som nu så livligt åstundas,
fordras att man en gång för alla gör upp
räkningen med det sjuka i dess förflutna.
En av de mest spridda och lästa böckerna
är i närvarande stund Jean Montignys ”Toute
la vérité sur un mois dramatique de notre
histoire” (Éd. Mont-Louis, Clermont-Ferrand
nov. 1940), som huvudsakligast påkallar
intresse genom de talrika dokument varmed den
är försedd. Den förtjänar att granskas ur
många synpunkter; här kan givetvis blott
några flyktiga randanteckningar återges.
Rent litterärt är den, lindrigt sagt,
obetydlig. I flåspatetisk ton delges läsaren ur
propagandasynpunkt väl tillrättalagda fakta. En
viss skepticism är ju för övrigt alltid att
anbefalla gentemot skribenter som förege sig
meddela ”hela sanningen”.
Vem Jean Montigny är, därom behöver tack
vare författarens förtänksamhet läsaren ej
sväva i fullkomlig ovetenhet. Det var han som
ropade ”c’est une honte” (det är en skam) då
Laval i Vichy kungjorde nyheten om den
engelska flottans angrepp på den franska vid
Oran. I historien spela ju icke blott ledarna
en roll. I alla tider, hos alla folk har det
funnits behjärtade män, som uppmuntrande
klappat dem på axlarna, i djup sympati tryckt
deras händer, med ”bravo” och dylika inlägg
understött dem i debatter, rasat mot
lands-fiender, varit glödande av entusiasm, harm
eller indignation. Av allt att döma är Jean
Montigny en man av denna sort.
Under letandet efter orsakerna har man
omsider kommit till litteraturen. Medlemmen av
franska akademien P. Marcel Prévost tar i en
artikel i Gringoire upp frågan till behandling.
”La littérature a-t-elle une part de
response-bilité dans notre désastre?” spörjer han. Och
svaret blir: Ja, den är skyldig. I alltför hög
grad har den, enligt hans förmenande, varit
individualistisk, hyperintellektuell, meditativ,
orealistisk och självförsjunkande; den har icke
vädjat till vilja och handling, icke kunnat
stål-sätta ungdomen mot kommande prövningar
eller egga dess håg. Som synes är det föga
originella synpunkter Prévost för till torgs.
Visserligen har han aldrig kunnat räknas bland
verkligt betydande författare, men man blir
dock beklämd vid lektyren. Artikeln slutas med
dessa ord, som må tala för sig själva:
”11 est temps d’instituer en France une
éduca-tion sportive, non seulement des muscles, mais
des caractères et des volontés. Vaste et bel
objet de pensée et d’action pour la littérature
frangaise de demain.”
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
