Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stellan Ahlström: Brev från Vichy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STELLAN AHLSTRÖM
I samma Gringoirenummer (2 januari) finns
en uppsats, ”Jules Lemaitre et les Anglais”,
vari förmedelst långa citat ur den store
kritikerns ”Les Contemporains” visas att denne
icke kunde tåla engelsmän och att Paul
Bour-gets sympati för dem var honom oförståelig.
Det är många fula beskyllningar mot britterna
man åter får till livs. Man förstår emellertid
bäst deras halt när man iakttar hur den
hängivne katoliken Lemaitres förbittring mot
dem i främsta rummet beror på att de äro:
”le peuple protestant par excellence,
c’est-å-dire le plus entété de ce mensonge de mettre
de la raison dans les choses qui n’en
com-portent pas”.
I Vichy utges månatligen ett häfte, Voici
la France de ce mois, innehållande korta
uppsatser om det sociala, politiska, ekonomiska
och kulturella återuppbyggnadsarbetet; ett
flertal av dem ha tidigare stått att läsa i dags- och
veckopressen, i tidningar såsom Le Figaro,
1’Effort, ITHustration och Compagnons. Den
som vill orientera sig i våra dagars Frankrike
gör skäl i att beakta publikationen i fråga.
Decembernumret rymmer bland annat Tristan
Derèmes ”Les Poètes et la Guerre”, vari
uppmärksamheten fästes vid att inga poeter
strängat sina lyror för att besjunga 1939—40
års krig, i motsats till vad som var fallet 1914
—18, då en ansenlig och ofta ej värdelös
litteratur såg dagen.
I framställningen anföras exempel på krig,
som först efter århundraden blivit föremål för
litterär behandling, och i detta sammanhang
nämnas Karl den stores strider, Roland samt
vidare det trojanska kriget, vilket skildrats av
Homeros, Vergilius och Racine. Man kan tycka
att det ligger nära till hands att erinra om
Jean Giraudoux’ ”La Guerre de Troie n’aura
pas lieu”, som visserligen knappast är en
hjältedikt.
Skalden måste vara gripen av sitt ämne för
att kunna skapa något värdefullt; han måste
inse nödvändigheten, storheten i det han tar till
sin uppgift att skildra. ”Comment aurions-nous
pu voir jaillir des poèmes dans cette guerre
dont tout ce qu’on entendait était qu’on n’y
comprenait rien”, säges i artikeln. —
Förklaringen är synnerligen enkel: man begrep ej
varför det var nödvändigt att slåss; i följd
därav kunde ingen dikt uppstå. I Finland visste
envar vad saken gällde, vilka värden som stodo
på spel liksom att det inte fanns någon
återvändo. Där föddes stor dikt. Även i vårt land
frambragtes märkliga ting ägnade den
kämpande grannen.
Det är ingalunda några betydande alster som
bär ett ögonblick fått passera revy; emellertid
speglas i dem tankar och stämningar som äro
gängse i våra dagars Frankrike. Litteraturen
förklaras enstämmigt ha sin givna, och därtill
framskjutna, plats i det nationella
återuppbyggandet. En skribent säger vältaligt:
”Puis-sions-nous avoir des poètes! Leur domaine est
tout préparé; on est tout prét å les entendre.”
Att litteraturen efter kriget inte kan fortsätta
i de gamla spåren, därom äro alla övertygade.
Hur utvecklingen skall gestalta sig vet ingen.
Stundom erfar man ängslan. Men själva det
faktum att diktningens och konstens framtid
är föremål för allmänt intresse och livlig debatt
är ägnat att inge glädje och tillförsikt. På goda
grunder kan man anta att fransk litteratur
kommer att genomleva den kris den för
närvarande utstår utan att taga skada till sin
själ och visa sig värdig sina stolta traditioner.
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
