Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Tåg 56; ”Batavernas sammansvärjning”, anmälda av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
av farmors gestalt. Tora Teje visade sig med
sin tolkning av denna kärngumma än en gång
som en av svensk scens stora konstnärer. Med
vilken genial naturlighet och självklarhet
agerade inte denna farmor inför våra ögon! Det
fårade och myndiga ansiktet, där ögonen levde
genomlysta av ”det klara förståndet”,
stämmans lugna auktoritet, uppträdandets pondus,
skalan av humor, ensamhet och förkrosselse —
allt detta återspeglade i en fulländad syntes
den inre bild man gör sig av denna
berg-manska gestalt.
Som Nathan hade Olof Widgren en
önske-roll. Den begåvade, intellektuellt och intuitivt
lika säkert arbetande skådespelaren visar en
märklig gestaltningsförmåga, särskilt då det
gäller att illudera brustna, anspända, mer eller
mindre abnormt komplicerade människotyper.
För det flackande och osäkra, det ledlösa och
excentriska hos sin figur fann han
fascinerande uttryck och tonfall. Det var en högst
märklig prestation, plastisk och genomtänkt,
ännu en stor seger till konstnärens tidigare.
Bifigurerna tolkades trovärdigt. Scenbilderna
— av Sven-Erik Skawonius — underströko
kanske en aning för kraftigt borgarpompan
och antimakassatmosfären i denna
wadköpings-miljö. Regissören, Rune Carlsten, hade
balanserat och klokt tillvaratagit pjäsens realistiska
linje. Johannes Edfelt
Tåg 56 av Herbert Grevenius. — ”Batavernas
sammansvärjning”, tredje akten, av Axel
Gauffin. Svenska Dramatikers Studio.
Svenska Dramatikers Studio har kanske inte
alltid lyckats övertyga oss om att det finns så
mycken svensk dramatik av rang som ligger
ospelad. Den livaktiga klubbteatern har
däremot gång på gång framvisat, att flera
förstklassiga skådespelarkrafter gå oengagerade. Så
var det inte minst lördagen den 25 januari, då
Herbert Grevenius’ enaktare ”Tåg 56” och
tredje akten av Axel Gauffins ”Batavernas
sammansvärjning” framfördes på Folkteatern.
Dagen var framför allt skådespelarnas, främst
Helge Hagermans och Carl Ströms. Dugliga
aktörer ha utan tvivel en svår men lockande
uppgift i den betvingande naturliga dialog,
den redbara och handfasta vardagspsykologi
som tillsammans utgöra styrkan i Grevenius’
teaterstycken. Så som Helge Hagerman här
med små och behärskade medel gestaltade sin
fyrtioårige lokomotivförare, som skenbart slagit
sig till ro i äktenskapet men värmes upp
inifrån av tillknäppt ömhet för, pockande
längtan efter sitt bortackorderade barn, fick
figuren en sällsynt äkthet och verklighetshalt. Stina
Ståhle hade svårare att få fason på
naturligheten. Hennes desperata och barnlösa
småborgarhustru, som känner sin ungdom fly och
vill ”leva”, blev nog alltför anspänd, men man
kunde inte ta miste på det allvar och den
ambition varmed skådespelerskan gått till
uppgiften. Om pjäsen är annars inte mycket att
säga. Den genuina vardagligheten har ett
inslag av Grand Guignol, som verkar som en
trasgrann klut på det hemmavävda klädet.
Carl Ström hör till de inte alltför talrika
skådespelare som förmå skapa atmosfär kring
sina figurer och ge intryck av mänsklig
storhet och höghet på scenen. Som den gamle
löjtnanten i ”Männen vid fronten” till exempel
glömmer man honom aldrig. Han är en stor
och betydande kraft, som borde ha sin
naturliga plats vid nationalscenen. Som Rembrandt
i tredje akten av ”Batavernas
sammansvärjning” hade han att ömsevis domdera, pjollra,
docera och psykologisera över sig själv, och
ändå blev det en fläkt av geni över den
högväxta gestalten, rymd och helgd kring
monologen. Det var beundransvärt. Han
sekunde-rades vackert och mjukt av Linnea Hillberg
som Hendrikkje, och Arne Klingborg hade
med anspråkslösa medel skapat en alldeles
förtjusande och stilriktig holländsk interiör kring
de agerande. Det kan aldrig vara rättvist att,
som anmälaren i detta fall nödgas göra,
formulera sina intryck av ett skådespel, av vilket
man inte känner mer än tredje akten. Men
det föreföll nog, som om nationalmuseichefen
själv vore mer framgångsrik som uppläsare
och diseur än som dramatisk författare. Den
resumé han framför ridån gav av skådespelets
två första akter var inte bara ett stycke
intressant konstpsykologi och kulturhistorisk
inlevelse; den framfördes både dramatiskt och
effektfullt men också med stilfull och väl
beräknad behärskning. Även på denna punkt
blev föreställningen först och sist en framgång
för skådespelarkonsten. Holger Ahlenius
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
