Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Michelangelo, anmäld av Georg Svensson - Slaghöken, anmäld av Georg Svensson - Hertigen av Chikago, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Michelangelo. Curt Oertel. Pandora Film.
Att göra en långfilm om en stor konstnärs
liv och verk utan handling, skådespelare och
scen uppbyggnader är ett djärvt företag, i
synnerhet om man siktar på den stora
biografpubliken, som inte frivilligt strömmar till
konsthistoriska föreläsningar. Schweizaren Oertels
bedrift är att han förmått göra sitt stoff
levande och fängslande utan en enda billig
effekt, utan romantiserande tillägg ur egen
fatabur. Givetvis har han så mycket som
möjligt utnyttj at de dramatiska momenten i
Michel-angelos och det samtida Florens’ historia, men
han åskådliggör dem inte med
rekonstruktioner utan med ett montage av det bevarade
konstnärliga och historiska materialet.
Montaget är som film betraktat inte perfekt, det
blir ett fasligt växlande av bilder när kameran
skall försöka hinna med speakerns berättelse
och medelst tagningar av olika byggnader,
porträtt, målningsdetaljer och dokument ge en
något så när konkret föreställning om
händelseförloppet. De små tricks som Oertel då och
då tillåtit sig för att höja illusionen: David som
forslas genom Florens’ gator, röken som stiger
från Savonarolas bål på Piazza Signoria,
katedralinteriören som svänger runt när Guiliano
de’ Medici stupar för mördarens dolk etc. äro
tämligen oskyldiga, men de avtvinga en inte
precis några rop av beundran. Vad som är
beundransvärt i filmen är däremot
fotograferingen av konstverken. Särskilt när det gäller
skulptur har filmkameran helt andra
möjligheter till demonstration än en vanlig kamera.
Så som i denna film har man aldrig
tidigare haft möjligheter att komma Michelangelos
skulpturer inpå livet. Detta gäller också
målningarna i Sixtinska kapellet, som ju inte
tillhöra de lättåtkomligaste objekten för fotografer
och turister.
Slaghöken. Michael Curtiz. Warner Bros.
Rafael Sabatinis roman om kaparkaptenen
Thorne, som höll drottning Elisabeths
statsfinanser flytande genom sina plundringar av
spanska fartyg och som slutligen bidrog till att
omintetgöra armadans invasionsförsök genom
att avslöja en framstående engelsk
femtekolon-nare, hör av allt att döma till de
paradnummer, som komma att filmas en gång per
biogeneration, det vill säga en gång i decenniet.
Den senaste versionen med Errol Flynn som
äktbrittisk gentlemannatjuv, lika avväpnande
med värj an som med leendet, är ofantligt
medryckande och fick ett extra pikanteri genom
den aktuella världspolitiska situationen. Dess
brittiska propagandavärde torde avsevärt
överstiga till och med ett Churchilltals. Regissören
Curtiz är en rivande karl som numera
behärskar den amerikanska takten till fulländning.
När han slagit klorna i publiken släpper han
den inte förrän den stönar av utmattning och
kvider av förtjusning. Bäst voro givetvis
slagsmålen; här finns i början en äntringsscen som
är något av en orgie i brottningar, hugg, skott
och grimaserande, svettiga och blodiga
fysionomier, en mordisk kermess av ohygglig,
praktfull verkan, och här finns en fäktningsscen mot
slutet som ej blott har Douglas Fairbanksk
spänst och spänning utan dessutom är uppfattad
som ett fladdrande spel i svart och vitt, en
kropparnas och skuggornas fantastiska lek i
väldiga vita gemak. De mera städade och formella
interiörerna kring Filip II och
jungfrudrottningen (modernt respektlöst gestaltad av Flora
Robson) voro utformade med den omedvetna
komik, som alltid vidlåder Hollywoods
föreställning om forna tiders kungligheter. Så fort
en Hollywoodregissör får korn på en dylik
grips hans fantasi av någon sorts elefantiasis.
Ett ordinärt rum blir stort som ett mindre
torg, och borden förlängas så att varje
rådslag och måltidskonversation borde ske per
megafon. Det hela blir lika otrivsamt och
ban-kettblankt som hemma hos en modern diktator.
Men när Curtiz kan ta av sig i skjortärmarna
och börja exercera med ett lag skäggiga och
piskrandade galärslavar, då är det sannerligen
inte något fel på realismen. Det är äkta svett
och skäggstubb alltigenom.
Hertigen av Chikago. Richard Thorpe.
Metro-Goldwyn.
Utan att vara artistiskt på något sätt
uppseendeväckande är denna film genomgående
gjord med ovanlig intelligens och smak. Men
framför allt kan den i psykologiskt avseende
tas på allvar. En förstklassig regi och ett
överlägset spel är för en gångs skulle inte bortkastat
på ett naivt och följetongsmässigt innehåll.
Detta kan förefalla som ett egendomligt
påstående, eftersom handlingen delvis är rena
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
