Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Hertigen av Chikago, anmäld av Georg Svensson - Bara kamrater...? anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
rafflet och hygger på ett så ofta utnyttjat
uppslag som det oväntade arvet. Busen som blir
baron och hembiträdet som dimper ned i
socie-teten är här utbytt mot gangstern från Chikago
som befinns vara engelsk earl (inte hertig som
den svenske översättaren vill göra gällande) och
ärver ett slott med anor från medeltiden. Detta
alltid lika tacksamma farsmotiv avlockas även
här så pass många dråpliga poänger att filmens
publikvärde enbart genom dem borde ha varit
säkerställt. Därmed hade väl en ordinär
författare och regissör låtit sig nöja men så icke
denna films upphovsmän. De äventyra sitt
grepp om den stora publiken genom att i farsen
spränga in en psykopatologisk människostudie
och i konsekvens med denna leda filmen över
i tragedi.
Den halvimbecille ”Silky” Kilmount är född
till ädling men har genom omständigheternas
makt blivit amerikansk spritlangare. Som
gangster röjer han sina degenererade
arvsanlag i sin feminina känslighet för sidenstoffer
och sin patologiska rädsla för skjutvapen men
också i sitt mitt i vulgariteten suveräna och
eleganta uppträdande. Som earl skär han sig
å det pinsammaste mot sin vördnadsfulla,
diskreta, traditionsdignande omgivning men
bevarar sin suveränitet. Vad som knäcker
honom är den ceremoni då han tar säte i
överhuset. Efter denna kallsvettiga procedur har
det hårda skalet omkring honom fått en
spricka, och genom den sippra småningom
intrycken från hans fäders miljö in. Atavistiska
föreställningar börja röra sig i hans
medvetande, hans enkla begrepp och
skyddsatti-tyder undergrävas. Hur underligt det kan
förefalla ingår i hans andliga utrustning även ett
starkt ärlighetskrav, och när han svikes häri
begår han i hastigt mod ett mord. Efter detta
uppflammande slocknar han definitivt. Vid
förhören är han ett apatiskt kolli, och vid
rättegången, som hans börd likmätigt äger rum i
överhuset, förblir han stum ända tills ett ord om
ärlighet löser hans tungas band och
bekännelsen strömmar ur honom i ett babblande,
automatiskt ordflöde. Han förs till galgen
(avrättas inte engelska adelsmän med svärd?) för
första gången iförd sin päruniform. Då släpper
apatien, och han tar sina sista steg med lyftad
panna, äntligen en lord Gorley i varje tum.
Ett kort referat som detta gör måhända ett
groteskt intryck, men faktum är att filmens
människoskildring ger full illusion. Robert
Montgomery i huvudrollen har främsta äran
härav, det är en skådespelarprestation i klass
med Jannings och Gabin. Edward Arnold som
kumpanen kompletterar ypperligt, och
birollerna äro besatta med största omsorg. Till
belysning av filmens originalitet kan tilläggas
att den är praktiskt taget fri från kvinnor,
erotik och nikotin.
Bara kamrater...? Lewis Milestone. RKO
Radio.
Atleternas saga är all i Hollywood, där det
nu i stället är fint att vara intellektuell. Ginger
Rogers slipper visserligen spela blåstrumpa i
denna hjärtliga och spirituella film, men hon
står i alla fall i boklåda, och Ronald Colman
är en medelålders målare som flytt från
berömmelsen till en anonym dagdrivartillvaro i bästa
Harun al Raschid-stil, medan hans olycklige
rival är en elak karikatyr av det högeffektiva
centerforwardsidealet. För några år sedan skulle
av samma ingredienser ha tillagats en helt
annan anrättning: målaren hade avslöjats som
en usel förförare och fotbollsspelaren hade fått
utdela det befriande knockoutslaget i stället för
att nu drypa av som en våt hund. Manuskriptet
till filmen är byggt på en pjäs av Sacha Guitry,
men fastän det uppstår många pikanta
situationer och springs omkring en hel del i negligé
på det hotell dit paret Rogers—Colman beger
sig på sin låtsade smekmånadstripp är den
franska sängkammarluften omsorgsfullt
utvädrad. Kvickheten finns emellertid kvar, och
Milestone uppenbarar sig här som en icke oäven
konkurrent till Lubitsch. Höjdpunkten är en
domstolsscen där man som humoristisk
gammal domare återsåg Harry Davenport, vilken
förtjänar en särskild eloge för det sätt på vilket
han tolkade åtminstone den manliga publikens
känslor för miss Rogers. Hennes utseende är
av den arten att det, för att citera Knut
Hagberg apropå Caroline Lamb, ”torde framkalla
ett tankfullt uttryck i varje manlig betraktares
ögon”. Någon stor skådespelerska är hon inte,
men hon har spelglädje, smittande vitalitet och
backfischblyghet, som hon söker dölja under
ett kavat uppträdande. Georg Svensson
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
