Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - En västerns riddersman, anmäld av Artur Lundkvist - En drottnings hjärta, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
En västerns riddersman. William Wyler.
United Artists.
”En västerns riddersman” hör till de bättre
filmerna i denna äktamerikanska genre. Motivet
är denna gång hämtat från kampen mellan
bo-skapsägare och jordbrukare vid Texas’
kolonisering. Naturligtvis hänger hotet av plötslig
död oavbrutet över händelserna: det vårdslösa
och liksom bagatellartade hos denna död
utnyttjas både för drastisk komik och ödesmättad
spänning. Det mest nya i filmen är
utformningen av hjälten och skurken, som inte bara
går i vitt och svart, utan med en viss
motivering företräder motsatta intressen och
uppfattningssätt, av vilka det framtidsdugliga vinner.
Gary Cooper är en vagabond till häst, som
vanligt vinnande genom sin personliga
förening av naiv naturlighet och erfaren
överlägsenhet. Han leker på sitt litet förströdda,
filosofiskt-poetiska sätt: leker med sitt eget liv
och med tingen omkring sig (vad får han inte
ut exempelvis av saxen och den åtrådda
hårlocken!). Även hans ädelhet är mycket
uthärdlig i sin smått generade blygsamhet. Och
Walter Brennans självetablerade domare, en
knivigt okuvlig saloonkung, ohängd, spritfrätt,
fanatisk dyrkare av ett aldrig i verkligheten
skådat kvinnoideal, är en kostlig figur.
En drottnings hjärta. Carl Froelich. Ufa.
Denna tyska Maria Stuart-film är hållen i
en massiv standardstil, imponerande nog till
det yttre, men i övrigt onyanserad,
oinspirerad, opsykologisk. Den vill behandla känslans
tragedi i en tid av idel politik och kallhamrade
intriger; inlevelsen har dock uteblivit så
fullständigt som om det var förbjudet område.
Känslan finns där inte, intrigerna blir allt;
olyckorna bara vräker fram över den sköna
drottningen i naturkatastrof al hejdlöshet. Det
dåtida Skottland frammanas med en viss
bildkraft: mörknade stenmurar, tunga ekportar,
rykande facklor, vildsinta folkhopar. Bland de
teatraliska figuruppställningarna blinkar
närbildernas förstoringar av föremål och ansikten
fram: välbelysta stilleben, som dock knappast
förstärker den mänskliga kontakten. Det saknas
heller inte försök till robust germansk
naturlighet: såsom den något Breughelpräglade
badhusscenen eller den av kopporna härjade
kungen. Zarah Leander verkar som vanligt
mera kvinna än skådespelerska och fyller
egentligen ut rollen bara i rent substantiell mening.
Långt bättre är då Birgels svartoljade
konturteckning av Bothwell: en hal och hänsynslös
tysk Mefistotyp. Artur Lundkvist
5. — BLM 1941. II.
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
