Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zilliacus, Emil, Finlands festspel; Hemmer, Jarl, Du land; Tigerstedt, Örnulf, Sista etappen; Lindgren, Kaj, Brev till mitt hjärta, anmälda av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Den grundläggande stämningen i dessa poem
är den av besk besvikelse över politiska
löftesbrott och kanske också över personliga
nederlag. Tigerstedt tillhör dem, som djupt
engagerat sig hos en bestämd modern politisk
åsiktsriktning. Må han då också vara beredd
på de desillusioner det politiska ränkspelet kan
åsamka!
Men sådant är denne författares ensak. För
en recensent återstår endast att avge sitt
subjektivavärdeomdöme om denna poesis halt. Det
måste då sägas, att det är ganska litet i denna
på ett sällsamt sätt stela, hårda och patetiska
lyrik som har förmåga att på allvar gripa
honom. De visioner, Tigerstedt frammanar i ett
praktfullt hieratiskt ordflöde, sakna i märklig
grad det levande livets puls och färg. Då han
bryter sin frusna attityd av dystert
fjärrskådande siare, då han överhuvudtaget ägnar sig
åt mer närbelägna ting och exponerar för
honom själv tydligen kära bilder, utövar hans
lyrik sin starkaste verkan. Till de bästa poemen
i denna samling kan man räkna sådana dikter
om levande materier som ”Sommardag i
skärgården”, ”Hav i vårsol” och ”Hangö”. Och
högre än alla hans dikter om faraoniska
gravar och storslagna tempelruiner sätter jag en
sådan realistisk tavla som ”Huset som skall
bombas” — eller följande dikt om
nord-landsliv och mänskligt haveri; den bär titeln
”Skeppsbrott”:
I tre år såg jag blott mitt arbete.
I tre år gick jag den vanda stigen
mellan gistorna och mitt röda hus under måsarnas
berg.
Jag vägde torsk,
och jag kämpade om tranpriset med krämarna i
Vardö.
Med stormarna slogs jag om mitt byte,
och med vitnande fingrar kramade jag min farkosts
rorkult.
För dig lyste vågornas skum.
För dig, för dig blåste mina långa färders vimplar.
Men fjällens onda ögon följde våra steg,
nordhavets islungor blåste sin kyla i våra ådror.
Trötta skälvde mina armar vid aftonens inbrott,
och därhemma väntade mig ostädade rum,
halvkokt föda
och din gnatande stämma. —
O Eufrosyne! Minns du den första vårens böljor?
Nu sitter jag på ”Den gyllene laxen”
och deklamerar Jeremias för rusiga sällar.
För okunniga bönder förtäljer jag Vinlands saga.
Leif Erikssons snäcka styr genom rökig sal,
och i viskyns gulbruna dyning,
Eufrosyne,
drunkna din gröna sommarklännings melodier.
Sjungom Svarte Rudolf,
gackom med mannaludet bröst mot vårt nordanöde!
Snart tumla vi för en spark av krögarns fot
ut i vinternatten och kylan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
