Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elgström, Anna Lenah, Innan det blir för sent, anmäld av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Tyngdpunkten i dessa skildringar av
brittisk politik har förlagts till åren 1934—35. Det
var viktiga år — ty, skriver författarinnan
med rätta, alla människor begriper numera, att
det var då, som de totalitära staterna först
riktigt på allvar prövade demokratiernas
”trofasthet mot sina egna principer”. Mussolini
hade under det mest uppenbara kränkande av
en hel rad åtagna internationella förpliktelser
kastat sig över Abessinien, men Nationernas
förbund, vars politiska verksamhet dirigerades
av Storbritannien och Frankrike, ingrep endast
lamt och halvhjärtat. Författarinnan betecknar
Nationernas förbunds relativa likgiltighet inför
överfallet på Abessinien och kriget som
”Englands stora skuld”, vilken öriket nu måste sona.
Man kan naturligtvis uttrycka det så. Inte för
att världshistorien någonsin skapar full
rättvisa, men inom storpolitiken liksom inom det
privata livet finns det regler, som har ganska
stor giltighet. En sådan regel säger, att den
som står fast vid sitt givna ord och respekterar
sina förbindelser, blir allmänt aktad och får
ett allt starkare stöd av opinionen, medan den
som utan minsta tvekan bryter sitt ord och
sviker sina förbindelser, samlar ett allt större
hat, en allt starkare opinion emot sig.
Storbritannien tvangs senare i alla fall att uppbära
sitt givna ansvar för de mindre staternas
säkerhet. När nu detta äntligen har skett, visar det
sig att britterna, samtidigt som de är
invecklade i krig på liv och död med Tyskland, utan
större svårighet kan slå den krigsmakt på
flykten, som 1935 ingav dem en så stor
fruktan, att de inte allvarligt vågade reflektera
på att säga ett bestämt ”halt” till Mussolini.
Förhållandet mellan den verkan, som dennes
rynkade ögonbryn lyckades åstadkomma för
fem år sen och dagens militära läge kan
betecknas som alla tiders västgötaklimax.
Men det tjänar ingenting till att tala om
den snö, som föll i fjol. ”Jag står med
England”, utbrister författarinnan i slutet av det
kapitel, i vilket hon skildrar sina engelska
intryck, ”det England, som har klätt skott för
varje demokratisk framstegsrörelse i världens
moderna historia! Jag känner som min största
ära att få vara med på dess sida.”
Om vad som menas med demokratiskt
framåtskridande handlar en mycket stor del
av Anna Lenah Elgströms bok. Det är
möjligt, att författarinnan själv betraktar dessa
som bokens väsentligaste, men det är fara
värt, att de på många läsare kommer att göra
ett mindre starkt intryck än de berättande
partierna.
Den åskådning författarinnan utvecklar i de
här åsyftade, mera idébetonade kapitlen, är
inte så lätt att fixera. Hon är pacifist, men hon
är samtidigt belåten med att Storbritannien
omsider har rest motstånd mot axelmakternas
expansiva strävanden. Hon är tydligen inte
religiös, men hon använder bibliska
vändningar, när hon hävdar, att vi måste hysa
mis-kund och medömkan för Tredje rikets
härskare. Tydligen tror hon, att den så kallade
grupprörelsen har en mission att fylla i
folkförsoningens tjänst. Hon anser självfallet, att
Sverige ska försvara sig mot varje angrepp,
men hon reagerar mot det myckna
bered-skapandet, i den mån hon däri ser en fara
för sunt demokratiskt samhällsliv.
Detta inte sagt som kritik. Vem kan väl
i dessa tider lägga fram en klar, oemotsäglig
åskådning, som helt täcker vederbörandes
handlande? Ju mera temperamentsfull
personligheten är, desto motsägelsefullare blir kanske
åskådningen. Den lära, som Anna Lenah
Elg-ström predikar, bär alltigenom hennes egen
vitala, varmhjärtade personlighets prägel.
Man karakteriserar denna bäst genom att
citera några av de sentensartade utrop, som då
och då undslipper författarinnan mitt under
hennes något mångordiga utläggningar. Ett
sådant utrop låter så här: ”Vill demokratin
inte svika denna framtid, så måste den åter
bli religion.” Ett annat låter med en lätt
retuschering så här: ”Kvinnorna måste bli
rebeller mot krigets väsen.” Om kvinnornas
speciella uppgifter i vår tid, inte bara som
sjuksystrar vid lidandets bädd utan som en
politiskt verksam falang, skriver
författarinnan åtskilliga sidor, som präglas av en
brinnande tro men också av en viss resignation.
Åke Thulstrup
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
