Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagberg, Knut, Fågelsträcket över Öland, anmäld av Carl Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Knut Hagberg som
cykelturist
KNUT HAGBERG: Fågelsträcket över Öland.
Wahlström & Widstrand 1940.
6: 50.
När en lekman, en icke-recensent, sätter sig
att skriva några rader om en bok som han
just råkat läsa, hittar han inte med ens de
passliga kritikerorden, det framställningssätt
som alla bokintresserade vänta sig att finna.
Det kan hända honom att han börjar fundera.
Skall man till ledning för eventuella läsare
klassificera alstret och därefter berömma eller
klandra det i pinlig jämförelse med andra
alster av samma sort? Bör man kanske
redogöra för innehållet och så till efterrätt servera
några värdeomdömen?
Men om man gjort ett lyckligt fynd, som
inte passar in i det litterära systemet, och om
innehållet är av den art som inte låter sig
fasthållas i ett referat utan lever med sin egen
puls i författarens tonfall, i hans ordalag eller
rentav i det outsagda som är luften över de
skildrade tingen — ja, då står man sig slätt.
Knut Hagbergs bok om Öland är inte en
landskapsbeskrivning av den gamla pålitliga
sorten med alla tillbörliga ingredienser. Den
är inte, som den förväntansfulle fågelvännen
förledes att tro av titeln, en uttömmande
skildring av det märkliga och högst intressanta
fågelsträcket över Öland. Den är heller inte
en reseskildring av det slag, som består av
författarens hela livsåskådning, politiska
program och intelligenta reflexioner, allt givet
i en klädsam och elegant avrundad form, sedan
han händelsevis varit ute och luftat på sig en
smula, ungefär likgiltigt var.
En svensk herre, till karaktären ganska
hetsig, egensinnig och uppriktig, begåvad med
fantasi och frisk känsla för naturen, grundligt
bildad i historia, litteratur, politik, biologi, har
cyklat omkring på Öland. Han har inte kört
fast i någonting, så som litterära resenärer
annars lätt göra. Han har farit vidare, stannat
där han behagat, sagt vad som fallit honom
in, och så var boken färdig, utan större möda,
skulle jag tro, utan märkvärdiga pretentioner
eller på förhand uppgjort program. Han har
inte brytt sin hjärna för att kunna framsäga
just sådana sanningar som smickra såväl den
talande som den tilltalade. Han är nog naiv
och nog sig själv för att våga vara allvarlig
inte bara då det gäller vedertaget stora ting
utan också inför anspråkslösa företeelser, som
annars anses påfordra den lätta kåsörtonen.
Och — bäst av allt — han är fri från den
sortens artisteri som smakar på sina egna ord.
Endast den som lyckligen glömmer sig själv
för det han skildrar kan ge samma
självför-glömmelse åt andra vid betraktandet av det
trots allt elände outtömligt sköna, kära och
spännande livet.
På dessa sidor möter oss nu Öland i tiden
och ögonblicket med landskapliga och
historiska utsikter, med byar och bebyggare, lundar
och ängar — allt fångat i luftiga syner,
växlande och snabbt bortglidande som de stora
fåglarnas flykt över alvar och hav — eller
just så som intryck och funderingar komma
och gå medan en sommarturist i behaglig takt
rör sig genom landskapet. Hans bok är en äkta
avspegling av detta sätt att färdas, kroppens
såväl som själens.
Vid starten säger cyklisten just några ord
om olika färdesätt, till fots, i bil, på cykel.
”Bilisterna ha med framgång lyckats intala både
sig själva och andra att de bliva
utomordentligt förtrogna med vår Herres hage genom att
manhaftigt gripa om ratten och pröva sina
fordons hastighetsförmåga på olika
auto-strador. Detta är nu icke med sanningen
överensstämmande. Intet ont sagt om bilen som
transportmedel: den har en viktig mission att
fylla i vår tids ekonomiska samhällsliv. Men
det är tid på att vederlägga den uppfattningen,
att man med bil kan köra en kungsväg fram
till vetande om Sveriges natur.” Med cykel
kommer man långt, om man vill, man kan titta
åt sidan, lyssna, iakttaga, tänka. Man har
möjlighet att ta sig fram inte bara på stora
vägen utan på de minsta markvägar och stigar,
man stannar var som helst, inför en ovanlig
blomma, när man hör en drill, som varslar om
en fågels närvaro. Man är en fri man på
cykeln och kan se och hitta något på egen
hand. Man kommer landskapet nära och talar
med andra människor än krögare. ”Vid regn
nöjer man sig icke med att meditera så smått
över dropparnas fall; man blir själv våt;
cyklisten rör sig med realiteter.”
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
