Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagberg, Knut, Fågelsträcket över Öland, anmäld av Carl Fries - Borglund, Harry, En för alla, anmäld av Artur Lundkvist - Wettergren, Gunilla, Säg ja åt livet, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Detta och mycket annat säger Knut
Hagberg om cyklistens möjligheter; jag vet mig
aldrig ha läst något bättre, roligare och
riktigare i den vägen. Och inte begriper jag hur
den skall vara skapt som efter läsningen av
Knut Hagbergs bok inte längtar att återigen
få grensla en cykel och känna sig suverän i all
enkelhet med några fria dagar och hela
landskapet framför sig. Carl Fries
En skissbok
HARRY BORGLUND: En för alla. Tiden 1940.
4: 25.
Det har även inom litteraturen funnits något
som kallats för skisser och som på sin tid var
populärt. Men numera ska det till varje pris
vara romaner, och en ny författare som
kommer med en tunn volym prosa (vilken alltså
i detta fall snarare bör kallas skisser än
noveller) har inte stora utsikter att göra sig
gällande. Annars är Harry Borglund en fin
konstnär redan i dessa debutsaker, med en
nyanserad uppfattning som rymmer både allvar och
humor. Men han undviker större
händelseförlopp och invecklade motiv, han håller sig helst
till iakttagelser i eget namn och försöker utan
all yttre apparat hastigt tränga under ytan ner
till det väsentliga. Han uppehåller sig
övervägande vid två viktiga inslag i människolivet:
yrket och döden. Han har sinne för det
karikatyrmässigt typiska i de yrken han kommit
i beröring med; han vet hur skäggstubben
känns under tvålpojkens ömma fingrar och
han kan ge en syn- och luktsäker interiör av
barndomens skomakarverkstad. Han har även
levt sig in i det nervösa affärsbiträdets kamp
för självkontroll inför en krypande
vansinnes-ångest. Han har verkningsfulla iakttagelser från
en sjukhusvistelse: strömdragen av blankt liv
och svartkall död genom patienternas kollektiv
på allmän sal, läkarrondens inslag av komik
under den rituella högtidligheten, den
egendomliga konfrontationen mellan den pratsamt
levnadsglade kemikaliehandlaren och den
hopplöst slocknande revisorn. Borglund har tonfall
som kan påminna litet om både Lagerkvist och
Eyvind Johnson. Han är alltså stilist, och hans
framställning är oftast genomarbetad tills den
personliga prägeln ger orden vikt, värme och
glans. Vilket är långt mer än man kan säga
om flertalet författare till romanluntor.
Artur LundkyisF
Societetsspionage
GUNILLA WETTERGREN: Säg ja åt livet.
Med teckningar av Aili Pekonen.
Hökerbergs 1940. 4: 75.
Gunilla Wettergrens andra bok är i stort
sett likadan som hennes första. Den siktar
mot jargongen i vissa puerilt mondäna kretsar
i stora och lilla Paris, jargongen i
konversation, kläder, dryckesseder och nu på sistone
den hurtigare livsföringen. Satiren är
grundligt påsmetad men kan inte alldeles dölja
att författarinnan liksom tecknerskan är en
smula tjusad av de olika numren i detta
mänskliga zoo. Om läsaren också blir det beror det
uteslutande på Gunilla Wettergrens spelande
nyfikna ögon, hennes imitationstalang och
oförnekliga kvickhet samt på Pekonens så på kornet
riktiga, lineärt förtjusande teckningar. De
klädapor, barbönor och swinggossar på vilka det
mesta av denna talang är slösad äro dock inte
så lustiga att man kan läsa flera böcker i den
här stilen om dem. Det gäller nu att finna
andra och värdigare uppgifter för ekipaget
Wettergren—Pekonen, och det saknas inte
antydningar i denna bok var dylika närmast
stå att finna. De kåserier som Gunilla ägnat
sin barndom och pensionsåret i Frankrike äro
nämligen de bästa. Låt oss få mera av den
sorten, det skulle säkert kunna bli en riktigt
fin liten bok. Gunilla Wettergren har nämligen
inte bara en skarp tunga utan även humorns
värme och minnets godhet. Hon skulle kunna
skriva en svensk motsvarighet till Clarence
Days ”Pappa och vi” eller till Jan Struthers
förtjusande Londonkåserier i ”Mrs. Miniver”.
Den genre hon hittills rört sig i är i längden
litet för billig för henne och frestar henne till
det sketchartat överdrivna. Att få publiken att
skratta är inte så svårt, men att få den att
le är styvare och tacknämligare. Få vi alltså
be Gunilla Wettergren göra ett försök att
övergå från kupletten till romansen!
Georg Svensson
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
