Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Seppänen, Unto, Markku och hans släkt, anmäld av Eyvind Johnson - Seidel, Ina, Lennacker, anmäld av Knut Jaensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Finsk epik
UNTO SEPPÄNEN: Markku och hans släkt.
Översättning av Karl Ekman och Olof
Enckell. Bonniers 1940. 12: —.
Unto Seppänens nu översatta bok, ”Markku
och hans släkt”, verkar i likhet med så många
av de senare årens romaner kanske framför
allt genom sin massa. Den lägger, liksom
mycket av det godmodiga här i världen, ut
på bredden med tiden, och en av dess
förnämsta förtjänster är att den ger en så god
bild av mänskor, seder och stämningar i en
sydöstfinsk bondbygd under ett par tre
generationer. Utan att tillhöra det slags böcker man
vill återvända till på nytt och på nytt för att
hämta livsvisdom eller poesi ur är den dock,
skulle jag tro, representativ för yngre finsk
epik: den är en bonde- och utvecklingsroman
och genomströmmas av en kärlek till finsk
jord som är en av förklaringarna till det sega
motståndet mot ryssarna i vintras.
Seppänen är en god berättare, trots
ordrikedomen i och kring personernas täta och
våldsamma känsloutbrott. Framställningen av
Markkusläktens jordbundenhet, den egoistiska
men också framåtblickande kärleken till den
egna jorden och vad den ger är på samma
sätt som de porträtt författaren tecknar av
husbönderna på gården under tre generationer
trovärdiga, sanningspräglade. Det är inga stora
gestalter som drar förbi under berättelsens
gång även om deras gester stundom är
väder-kvarnsliknande, men de är, från den gamle
Markku, som grundlägger välståndet genom
arbete och affärer i tsartidens Petersburg, dit
han gör regelbundna vinterresor, till
dottersonen Matti, som ska överta gården, tämligen
påtagliga figurer, grundfast finska och
övertygande mänskliga. Porträtten av urbonden
Markku själv och av några av släktens kvinnor
är de bästa, modellerna tycks författaren ha sett
på mycket nära håll. Markku kan vara alldeles
magnifik i sina vredesutbrott, sin förtvivlan,
sin bondtjurighet och sin omsorg för släktens
framtid. Hans söner är däremot inte så lyckade
ur hans bondesynpunkt, de har drag av vekhet
och svaghet som inte är nyttiga för släktens
fortsatta bestånd. Den som till slut får överta
arvet är som sagt Matti, vars
utvecklingshistoria upptar en dryg del av romanen. Denna
del är för övrigt rik på dramatiska händelser,
bland annat rymmer den en stor och delvis
ypperlig skildring av inböidesstriderna 1918.
Men trots händelserikedomen är inte
berättelsen om Mattis uppväxtår av samma intresse
som bokens förra hälft. Matti verkar vara
tillyxad efter mall, en romanfigur gjord efter
den vanliga schablonen — vilket möjligen kan
bero på att ungdomstidens brytningar är så
svåra att göra något av. Matti ska, när hans
besvärliga tid är över och han visat både
klorna, modet och duktigheten och blivit
någorlunda frälst fortsätta studierna och bli
agronom; sedan kommer han att överta gården på
allvar, och man behöver inte tvivla på att den
då kommer i rätter hand. Eyvind Johnson
Det förgångna i
nutids-belysning
INA SEIDEL: Lennacker. Översättning av Olof
Lagercrantz och Inga Lindholm.
Diakonistyrelsens förlag 1940. 10: 50.
Om den tyska författarinnan Ina Seidel vet
anmälaren inte mer än att hon är född 1885
och en av det nuvarande Tysklands litterära
förgrundsfigurer. Flera av hennes böcker har
också i hennes hemland varit stora
publikframgångar, bland andra den nu till svenska
översatta ”Lennacker”. Att hon med ”Lennacker”
gjort en sådan succé förvånar till en början.
För Ina Seidel är allvarlig utan att alls vara
glansfull och ”Lennacker” är ingen roman utan
en serie noveller som visserligen kan ha en
innehållslig spänning men som är ganska
långrandigt berättade och knappast vad man
brukar mena med underhållande. Ingen av dem
spelar dessutom i nutiden, de är tvärtom
utbredda över en så lång tidrymd som
fyrahundra år, från 1500 till 1900. Ej heller är
författarinnan — om man kan räkna med
sådan orsak till framgång — någon betydande
konstnär. Likväl har boken ett avgjort intresse.
En medicine studerande, före detta löjtnant
i förra världskriget, Hans Lennacker, besöker
omedelbart efter fredsslutet sin faster i en
stiftelse för gamla damer, där han emellertid
insjuknar i feber. Mellan insjuknandet och
tillfrisknandet tänkes han under tolv febernätter
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
