Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoppe, Ragnar, Johan Johansson; Hodin, J. P., Sven Erixson; Johansson, Gotthard, Helene Scherfbecks konst, anmälda av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
närerna i de flesta fall kunnat vara
författarnas främsta sagesmän är en borgen för
riktigheten av framställningarna, på samma gång
som det ger dessa intimitet och liv. Seriens
förtjänster äro framför allt av dokumentarisk art,
det kritiska kommer naturligtvis att behöva
revideras med tiden.
Johan Johansson har i Ragnar Hoppe fått
en idealisk porträttör, ty de två ha känt
varandra ända sedan Hoppes studieår i Lund
under förra världskriget, då de till och med
kamperade ihop i samma ateljé (Hoppe hade
själv ett slag funderingar på att bli målare).
Johansson hade då åtskilliga läro- och
vandringsår i Tyskland bakom sig, han började
som vanlig målargesäll, kom därefter över på
dekorationsmåleri och tog först vid tjugusju
års ålder steget över till det fria måleriet. Han
var så fast förankrad i Dresden att det är fara
värt att, om inte kriget kommit, han blivit
bofast i tysk konst. Det hade varit stor skada,
ty Skåne hade då gått miste om sin främste
skildrare i modernt svenskt måleri. Men när
han väl kommit hem växte han snart fast vid
den skånska jorden. En resa till Italien efter
kriget ledde till nya stilexperiment, men han
var snart åter hos sina gamla motiv och sin
gamla stil. Bäst kan denna kanske
karakteriseras som behärskad problematik. Johansson
är en mycket intellektuell målare som med
största skärpa benar upp de koloristiska och
formala problemen, men han låter dem inte
ligga blottlagda efter analysen utan sveper
ånyo in dem i en syntes, där den rent
mänskliga känslan för motivet får komma till tals.
Man går på en grund lika säker som järn och
betong i Johan Johanssons måleri, men
konstruktören har aldrig fått överhand över den
förälskade naturbetraktaren och den besjälade
lyrikern. Det är denna lyckliga förening av
sund mänsklighet och konstnärlig
experiment-lidelse som också gjort Johansson till en så
utmärkt porträttmålare.
Sven Erixson är en oroligare och
fantasifullare begåvning än sin äldre kamrat i Färg
och Form-gruppen. Även han kom direkt från
en släkt av bönder och handlande till måleriet
och gjorde sina lärospån som hantverksmålare
och dekoratör. Hans utveckling till en av våra
främsta och mest betrodda staffli- och
monumentalmålare är rekordsnabb, men så besitter
Erixson också en strålande, naturlig
målar-begåvning, ett synnerligen gott huvud och den
rikaste fantasien i sin generation. Hans karriär
är ett övertygande vittnesbörd om att det för
närvarande finns gott svängrum för ett ungt
geni i vårt konstliv, ty Erixson har sannerligen
inte gjort något för att ställa sig in hos den
akademiska och slentrianmässiga smaken. Han
har målat och diktat direkt på sin varma
impuls, men bakom de frejdiga
improvisationerna har man känt en målmedvetenhet av
mindre vanlig styrka. Vad han har bakom sig
skulle mer än väl räcka till ett livsverk; ändå
har man på känn att hans bästa resurser äro
oförbrukade.
En så ursvensk kraftmänniska som X’et hade
kanske kunnat få en mera kongenial uttolkare
än den försynte tjecken J. P. Hodin, som
visserligen efter flera års Sverigevistelse är
väl förtrogen med svensk konst men som inte
kommit ifrån sin centraleuropeiskt skolade,
starkt teoretiserande konstinställning. Sedan
författaren i ingressen befriat sig från det värsta
av sitt metafysiska grubbel gör han emellertid
ett så gott arbete man kan begära från hans
förutsättningar. Han redogör ödmjukt och
samvetsgrant för de olika etapperna i målarens
utveckling men undviker att placera in denna
i sitt allmänna sammanhang, vilket onekligen
hade varit av intresse. En särskilt givande
parallell skulle kunna dras mellan Sven
Erixson och de jämnåriga arbetardiktarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
