Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoppe, Ragnar, Johan Johansson; Hodin, J. P., Sven Erixson; Johansson, Gotthard, Helene Scherfbecks konst, anmälda av Georg Svensson - Törnblom, Folke H., Mozart, anmäld av Axel Elvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
hjärta nära blir det en diktare av kritikern,
och det vill det också till för att i ord
överföra den oändligt reserverade och förfinade
stämningen i Helene Scherfbecks tavlor. Att
kunna skriva har ju nu nästan blivit en
misstänkt egenskap hos en konstkritiker, men det
är svårt att se vad man ur professionellt
konstnärliga synpunkter skulle kunna anmärka på
Gotthard Johanssons välskrivna och
exempla-riskt klartänkta analys. En kritiker kan inte
förstå och kongenialt tolka alla konstnärer,
även han måste tillerkännas rätten att hysa
instinktiva sym- och antipatier. Det fulla
samförståndet mellan givare och mottagare i
konsten uppstår i själva verket ytterst sällan.
Här har det gjort det. Georg Svensson
Mozart
FOLKE H. TÖRNBLOM: Mozart. Bonniers
1940. 4: 25.
När Folke Törnblom valt Mozart till ämne
för den bok, varmed han fortsätter sin med
Beethoven- och Schubertbiografierna så
utmärkt inledda musikerserie, har han gett sig
i kast med en både rik och svår uppgift.
Mozart är ju inte populär i samma grad som
de andra här nämnda mästarna, vilkas
levnadsöden i lätt romantiserad form blivit
publika slagnummer. Hans väsen har något
hemlighetsfullt och svåråtkomligt hos sig,
såsom höves en så gudabenådad begåvning, och
hans på samma gång luftiga och formfasta
musik låter inte i första taget avslöja, vad som
döljer sig under dess yta. Ibland är det,
sanningen att säga, heller inte så mycket, ty en
god del av Mozarts æuvre präglas väl
tydligt av att vara beställningsmusik, tillkommen
under en tid, då tonsättarna stodo i
tjänar-ställning, och utmärkt av ett habilt lättflytande,
”konverserande” tonflöde utan starkare
själsligt underlag. Men i andra verk lever den
mozartska anden sitt liv i så mycket större
rikedom. Hans beundrare, som upptäckt detta,
äro också i allmänhet av det mest hängivna
slaget. De ha insett, att det tidstroget
välansade skalet inte är allt hos Mozart, att han
är en komplicerad och sällsam personlighet.
De veta, att om man vill få en exponent på en
orkesters eller en dirigents förmåga, så är det
mycket lämpligt att höra dem just i en symfoni
av Mozart. Fakturen, den tekniska apparaten,
är avsevärt enklare än i till exempel en
Tjaj-kovskijsymfoni, men ändock torde Mozart få
anses mera krävande. Hans kristallklara musik
blottar obarmhärtigt alla brister i spelet, den
fordrar i sällsynt grad formell behärskning,
stilkänsla och sinne för känslolivets finaste
skiftningar.
Törnblom har löst sin uppgift på ett sätt,
som både är värt erkännande och inbjuder
till kritik. Han har disponerat sin bok klart
och rejält genom att från början till slut
redogöra för Mozarts liv och därvid stanna vid
de verk han anser som hörnstenar och som
lämpliga utgångspunkter för de estetiska
kommentarerna — man slipper objektets
tudelning i ”människan” och ”konstnären”. Han
berättar mycket underhållande, i en kåserande,
lite raljant ton, och visar sig samtidigt som
en kunnig musikhistoriker och god pedagog
i sina musikaliska analyser. Men det
personliga greppet förnimmer man här inte alltid
lika starkt som i den finstämda boken om
Schubert. Det är som om de många dragen
inte ville samla sig till något riktigt levande
porträtt. Man får mästarens samband med
sjuttonhundratalets olika stilbegrepp behandlat
men blir inte helt övertygad om att den
mozartska musans egenart mera djupgående
tolkas genom formler som ”galant”,
”känslosam” och ”demonisk”. Den galanta stilen
(närmast en klaverstil, som av författaren ges stor
räckvidd) har i själva sitt namn en farlig
bismak, som åtminstone beträffande Mozart
kräver motmedel — jag undrar, om den
oinvigde inser, vilken originalitet, värme och
tjuskraft som finnes i till exempel den ”galanta”
violinkonserten i A-dur. Värdefulla avsnitt
utgöra bland annat kapitlen om den berömda
symfonitrilogien från 1788 samt om operorna,
vilka som sig bör fått en rangplats i boken;
särskilt har Törnblom framgångsrikt analyserat
Mozarts starka psykologiska intresse och
förmåga till karaktärsskildring. Men måhända är
det tveksamt, om njuggheten mot ”Cosi fan’
tutte”, som karakteriseras som ett ”återfall”
i den galanta stilen, är fullt berättigad. Gärna
hade man för övrigt velat minska på de
synnerligen detaljerade innehållsredogörelserna å la
Kungl. teaterns program till förmån för vissa
partier av Mozarts æuvre, som behandlats med
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
