Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Törnblom, Folke H., Mozart, anmäld av Axel Elvin
- Thulstrup, Åke, Ras, språk, nation, anmäld av Gunnar Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påfallande knapphet. Jag tänker främst på
kammarmusiken, som i sin helhet, inklusive
pianosonater och violinsonater, fått ungefär
samma utrymme som den ej särdeles märkliga
operan ”Idomeneo” (de fyrtiotvå
violinsonaterna, som inrymma flera märkliga ting, kunna
anses praktiskt taget förbigångna). Här hade en
tämligen ingående orientering varit
välbehövlig, inte minst i en tid, då kammarmusikens
skatter löpa fara att alldeles skuffas undan
till förmån för mera populära musikformer.
Tyvärr tar det ofta mera plats att motivera
reservationer än framhålla förtjänster, och det
bör därför understrykas, att Törnbloms bok,
utan att väga särskilt tungt, dock utgör ett
välkommet tillskott till den magra svenska
musiklitteraturen. Mycket glädjande skulle nu vara,
om en bok också kunde ägnas åt en annan
genial men mera tillbakasatt representant för
den wienklassiska skolan, Joseph Haydn,
skaparen bland annat av en oförliknelig rad
stråkkvartetter.
Axel Elvin
Ras, språk, nation
ÅKE THULSTRUP: Ras, språk, nation.
Bonniers 1940. 3:25.
Thulstrups bok är närmast ett knippe essayer,
fast grupperade kring det grundtema som titeln
ger, och där författaren klart och skarpsynt
reder upp en del av de oklara begrepp eller
snarare slagord som mänskligheten under
senaste decenniet trasslat in sig i. ”Ras, språk,
nation”, ”Nationalkaraktärer”, ”Den nutida
antisemitismen”, ”Påven och rasismen”, ”Den
franska fascismens dilemma”, ”Danskt och
tyskt i Sönderjylland” är de viktigaste
kapitelrubrikerna, som ganska väl visar innehållets
centrerade differentiering.
Inledningskapitlet, ”Ras, språk, nation”, är
en av de kunnigaste, klaraste och mest
koncentrerade framställningar vi äger av dessa
för den stora allmänheten dimmigt
sammanflytande begrepp. Det stora generalmisstaget,
att sammanblanda eller med varandra
identifiera begreppet ”ras”, som har med den
biologiska ärftligheten att göra, och begreppet
”språktillhörighet”, som hänför sig till det
inlärda kulturarvet, traditionen, påtalas ånyo
välbehövligt och välgörande, med träffsäker
uddighet. Därjämte betonar Thulstrup hur
osäker själva rasbegreppets tillämpning är på
människan — särskilt i fråga om närstående
rastyper, till exempel de europeiska så kallade
raserna — beroende på att den starka och
intensiva korsbefruktning, som arten Homo
sapiens visar, förhindrat uppkomsten av
tillnärmelsevis ”rena raser” inom det
europeiskt-främreorientaliska befolkningsrummet. De
nutida nationaliteternas och nationalstaternas
utkristallisation, och de olika element som
bidrager till nationalkänslans uppkomst, är
kapitlets utomordentliga sista avsnitt.
Kapitlet om nationalkaraktärerna finner
däremot anmälaren inte fullt lika lyckat. Kritiken
mot nationalkarakteristikernas subjektiva
godtycke, deras generalisering av ett otillräckligt
observationsmaterial — i stil med den
klassiske engelsmannen som fick en rödhårig
bärare i Calais och noterade i sin
resedagbok: fransmännen är rödhåriga — har givits
många briljanta formuleringar, som träffar
mitt i prick. Men man får intrycket att
författaren något skjuter över målet, när han
i det närmaste förnekar den möjliga existensen
av nationalkaraktärer, därför att de är så svåra
att beskriva och definiera. Den individuella
”personligheten” är det ju också rätt svårt att
få ett empiriskt deskriptivt grepp på — ingen
intelligensmätning eller psykoteknisk analys i
världen kan övertyga oss om att Efraim Brozén
är en distinkt personlighet, vilket däremot
romankonsten kan.
Ut från förutsättningen att ”karaktären”
måste vara något permanent, finner Thulstrup
orimligheten i begreppet folkkaraktär framgå
därav, att ett och samma folk vid olika
tillfällen kan visa helt olika egenskaper — till
exempel det ryska folket före och efter
revolutionen. ”En ’nationalkaraktär’ som inte är
i stånd att överleva en revolution gör inte skäl
för namnet.” Häremot kan man invända, att
även individens ”karaktär” kan visa sig
ofantligt olika före och efter en allvarlig kris.
Vidare framhåller Thulstrup mycket riktigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Sep 23 22:19:32 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-2/0080.html
