Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
hopp. Napoleon skulle slå tsaren, och
gemensamt med fransmännen skulle svenskarna kasta
tsaren över ända, bränna Petersburg och ta
igen det förlorade Finland. Entusiastiskt
hälsade de den tanken att välja en av Napoleons
marskalkar till landets tronföljare. Men
besvikelsen blev svår, när Bernadotte avslöjade sina
planer.
Elden flammade, sorlet steg, och pluntorna
gick från man till man. Roslagsborna satt tysta
utmed väggen, men de värmländska
adelsmännen larmade och skrattade.
Kapten von Wachenfeldt reste sig, och det
blev tyst. Ögonen riktades mot honom.
Eldskenet flackade över hans bruna ansikte med
de svarta mustascherna. Han satte upp ena
foten mot spisen och sade plötsligt:
— Känner någon av herrarna egentligen
Rutger Canitz?
2.
Major Rutger Canitz red i raskt trav i spetsen
för en trupp ryttare fram på den smala
skogsvägen. Man kunde ingenting se, men hästarna
hittade. Och främst red en förrymd
vaxholms-knekt, som kände vägen.
Expeditionen var delad i två grupper. Den
ena under kapten von Wachenfeldt kom roende
mot Vaxholms fästning; den andra kom till
häst. Vid mötesplatsen väntade ytterligare
båtar. Fästningen skulle stormas först fram
på morgonsidan, när alla sov. General von
Döbeln, landets främste krigare, skulle befrias
ur sitt skamliga fängelse och resa upprorsfanan
mot Bernadotte.
Kunde man lita på dessa glada
värmlänningar? Skulle den djärva planen inte svika
på någon punkt?
Canitz tänkte tillbaka på alla de
förberedande mötena — hur lätta de varit att
entusiasmera, hur förbannelserna över
Bernadot-ten, tsarens kreatur, hade ekat i salongen på
Björnfallet, och hur minnena från den adler-
sparreska marschen mot Stockholm hade vaknat
till nytt liv: ”Vi har kastat en dålig kung förr,
vi värmlänningar — och vi kan göra om det,
om så behövs!” Men skulle entusiasmen hålla,
när det verkligen kom till kritan? Ännu så
länge var det hela bara ett äventyr, ett götiskt
spektakel. Men det skulle komma att kosta
blod, och de hade kanske framför sig åratal
av kamp.
Men generalen fick klara den saken.
Generalen var mannen att rädda landet! Vilken
skam att landets bäste krigare skulle sitta
fängslad som en simpel förbrytare på
Vaxholms fästning, medan den svenska armén
tillsammans med moskoviterna tog upp kampen
mot Napoleon!
Han bet ihop tänderna och kände det strama
i den hopsydda huden över tinningen.
”Finland, Finland”, tänkte han. Och i takt
med hästens trav mumlade han några rader,
som fastnat i minnet, sedan han hört sin frände
brukspatron Myhrman på Rämen föreläsa dem
— skalden var visst en ung akademiens i Lund:
O, Finland, trohets hem, o borg, som Ehr’nsvärd
byggt,
nyss lik en blodig sköld från statens hjärta ryckt!
En tron står upp ur kärr, vars namn vi knappast
vetat,
och kungar böja knä, där våra hjordar betat;
en annan skär vår skörd och upptar klippans järn,
som rodnar utav harm att smidas till hans värn ...
En ryttare red upp till hans sida:
— Majoren befaller?
Canitz log:
— Nej, Lars. Jag bara mumlar för mig
själv. Är vi inte snart framme, tror du?
Han vände sig i sadeln men kunde
ingenting se. Han visste, att bakom honom red ett
tjugutal ryttare, lika fast beslutna som han
själv att resa landet och störta fransosen. Han
hörde hovarnas klapper mot den hårdfrusna
vägen. Då och då snubblade en häst och
frustade. Det klirrade av remtyg, och ett vant
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
