Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖBELN
öra kunde höra, hur bösskolvarna slog mot
ryggen.
— Halt!
Han drog åt sig tyglarna, och hästen
tvär-stannade. Den hesa rösten, lätt igenkännlig
bland hundra, skar igenom mörkret. Några
hundra meter framåt flämtade ett ljus.
— Lars och vaxholmsknekten — fram till
ljuset! Vi väntar här. Är det fiender, så rid
ned dem och kom tillbaka!
I mörkret trängdes de oroliga hästarna
frustande och svettiga av den långa ritten;
majoren hörde, hur pistolerna spändes.
— In i skogen! Vägen fri!
Det smällde av hovarna, grenar bröts,
karlarna röt åt sina hästar, när de red in mellan
träden, och så blev det tyst. Långt fram hörde
man de två ryttarnas klapprande hovar. Ljuset
försvann men skymtade sedan fram på nytt.
Var det vän eller fiende?
Major Canitz satt ensam kvar på vägen. Han
stack tillbaka pistolen och drog sabeln. Hästen
darrade av otålighet och dansade några steg.
Med en knärörelse fick han den lugn.
Det värkte i den stela vänstra armen.
Nummi-järvi, Lappfjärd, Jutas — de finska minnena
steg fram som ett dovt buller långt inne i
själen. Som invalid hade han fått avsked.
Värmlands jägare stod nu nere i Tyskland
— så när som på ett kompani. Och nu satt
han i spetsen för en friskara, fast besluten att
göra sitt yttersta för att fria general von
Döbeln.
Kom inte en ryttare tillbaka? Han tyckte
sig se en skugga och höra hovar. Eller var
det ett angrepp? Han spejade fram i mörkret
men kunde ingenting se. Det svaga skenet från
stjärnorna trängde knappast ned på vägen.
Hade det åtminstone varit ordentligt med snö!
Plötsligt hade han ryttaren alldeles inpå sig.
Det var Lars — pojken måtte ha ögon som
en katt!
— Vägen klar, major. Vi är två
fjärdings-väg från stugan.
Major Canitz reste sig i stigbyglarna.
— Vägen klar. Marsch, marsch!
Han hörde det sprakande och knakande
ljudet, när ryttarna arbetade sig fram mellan
träden och upp på vägen igen.
I trav red truppen vidare. Några hundra
meter fram stod vaxholmsknekten vid sin häst
och språkade med en ensam man med en
övertäckt lykta i handen, som bara kastade en svag
ljusfläck ner på den mörka marken.
— Har du ingen häst, karl?
— Jo, nog har jag det, svarade en sjungande
röst, som klingade finsk.
Major Canitz red tätt inpå honom:
— Känner du lösen?
— ”Ned med bernadotten!” svarade
långsamt den trygga stämman i mörkret.
— Bra. Sitt upp och visa vägen! Har vi
två fjärdingsväg kvar?
— Jo, så ungefär är det.
Mannen gick fram till sin häst, som orörlig
stått bunden vid ett träd vid vägkanten, och
steg i sadeln. Han red fram till majoren:
— Jag har en fånglina här ...
— Vafalls? Tänker du gå och hänga dig?
— Nej, int än. Men nog vore det bra, om
karlarna kunde hålla lina emellan sig. Det är
mörkt se .. .
”Han är finne”, tänkte Canitz nöjd. ”Det
där är finska knep. Han har varit med om
nattliga ritter förr.”
Linan drogs ut mellan ryttarna, och sakta
vek truppen i gåsmarsch in i skogen.
Just som den sista hästen försvann in mellan
stammarna, gled månen fram mellan två moln
och kastade en blek glans i ett svart pistolrör.
3.
Rummet hade blivit kvävande varmt. Dels
sprakade brasan fortfarande lika friskt i spisen,
dels var hela stugan full av kraftiga karlar.
2. — BLM 1941. III.
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
