Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Man hade snart gjort slut på ljusen och lät
därför eldskenet vara enda belysningen. För
fönstret hade man gillrat upp en vargskinnspäls.
Luften var full av tobaksmoln och kärva dofter.
Fortfarande i underbyxorna och med magen
vällande ut över den nedhasade, till bristning
spända linningen satt Halvar Troili på en
indragen sågbock med en fickflaska i handen.
Ansiktet flammade, de ljusa, pojkaktigt blå
ögonen lyste, en blond hårslinga låg klibbad
mot pannan, och de rödlätta mustascherna
hade rest sig.
Han höll flaskan i ena handen; den andra
höll han stödd mot det kolossala låret, fylligt
som en kvinnas.
— Jag var själv med, så varje ord är sant,
sade han.
— En sanning i Värmland är en lögn på
Dalagränsen! skrek en röst.
Halvar slog sig knallande på låret:
— Nej! Hör på! Generaln kom upp till
kungen; j ag hade händelsevis då tj änst. Kungen
var alltid så rädd, när Döbeln skulle komma,
sedan han en gång med en spark sänt en av
hans kungliga knähundar in i en spegel och
förklarat, att han inte tålde ”favoriter”. —
”Vad tror du han är ond för i dag?” frågade
kungen. ”Varför skulle general von Döbeln
vara ond, Ers Majestät?” frågade jag. ”Han
är alltid ond, snälla Troili”, suckade kungen.
”Vad kan det vara i dag? Måtte det inte bli
spektakel. Ingen av mina små hundar får vara
i närheten av den rysliga människan — laga
att de kommer undan, Troili!” — Jag lovade.
Så kom generaln. Arg. Som ett yrväder i
Finland. Han började tala långt innan han hunnit
fram. ”Döbeln skall väl hälsa först”, sa kungen.
”Och tala inte så förfärligt högt, jag är inte
döv ...”
Troili reste sig och härmade generaln med
utsträckt hand:
— ”Ers majestät”, sa generaln, ”jag
kommer för att utbedja mig en nåd.” — ”Visst
skall Döbeln få det, bara det inte är för
stol-ligt”, svarade kungen. ”Jag begär Eders
Majestäts tillåtelse att få gå raka vägen hem till
boktryckare Deleen, som tryckt en infam paskill
om mig, och skjuta honom”, sa generalen.
”Nej, men snälla Döbeln, läs i lagen, läs i
lagen! Ack, ett sådant påfund! Sånt är ju
mord”, sa kungen. ”Jag begär då en annan
nåd”, fortsatte generaln. ”Jag begär Eders
Majestäts tillåtelse att få gå raka vägen ned
och bränna hans fördömda boktryckeri...”
Ett väldigt gapskratt rungade, så att katten
förfärad tryckte sig in mot spisväggen.
Gumman i stugan satt med alldeles orörligt ansikte,
utan att lyssna; hennes ögon irrade från den
ene till den andre.
Mot väggen stod kapten von Wachenfeldt
lutad. Han såg ofta på sin klocka. Nu måste
major Canitz snart vara här. Han hade två
gånger varit ute och visiterat posterna.
Han gick nu mot dörren; en kall fläkt svepte
in i stugan, när han försvann.
Troili började klä sig. Han satt röd i ansiktet
och försökte dra på sig de ännu sura stövlarna.
— Berätta mer om generaln! skrek någon.
— Berätta själv, du Nordenfeldt! svarade
Troili. Han fick på sig stöveln och började
knäppa sina byxor.
— Är det sant, att generaln har ett gapande
hål i pannan bakom svarta bindeln? frågade
någon.
Det blev tyst. Legenderna om general von
Döbeln var många, och alla hade hört dessa
underliga rykten.
Troili brast i gapskratt:
— Ä nej. Men svärfar min var med vid
operationen. Man skall ha generalns stenpanna
för att stå ut med en fullträff mittemellan
ögonen. Alla de lärde profeterade, att han
skulle dö, och om han är arg numera, så är
det västanväder mot vad han var, när kulan
satt och tryckte på själva ilsknerven. Det var
professor Hagström och generaldirektör Akrell,
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
