Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖBELN
som frälste honom. Först flådde man pannan,
redan det är rätt småtrevligt — det varade en
dryg kvart. Så borrade man hål i pannan över
högra ögat — det tog cirka tjugufem minuter.
Hela tiden låg generaln och följde manövern
med hjälp av en liten spegel, som han höll
i handen. I flera månader fick man hålla på
och plocka ut benskärvor, och varje gång låg
han där och muttrade med spegeln i hand och
gav goda råd ...
— Han är fan själv, generaln! skrek någon.
— Och honom sätter fransosen på
Vaxholms fästning! skrek en annan.
Det blev larm och oväsen. Man hörde bara
ett dånande sorl av vreda stämmor.
Troili var nu klädd igen. Han stod lutad
över elden och undersökte sina pistoler.
Präktigt avtecknade sig hans enorma akterkastell
mot flammorna.
Från ena hömet hördes fänrik Bäckströms
upprörda stämma:
— Vi blev skamligen lurade i Örebro! Jag
skall aldrig glömma den skurken Foumier, som
for omkring med sitt tandpetarfodral med
porträtten av korvfurstinnan1 och ätteläggen
och bjöd på fina supéer och värvade röster.
Och valdagen! En sådan fylla har jag aldrig
sett annat än i slutet av hindersmässan. Jag
glömmer aldrig, när prästeståndet skulle i
deputation hylla adeln — de raglade fram,
och ärkebiskopen hickade som en skata, som
ramlat ned i en brännvinstunna... Och de
där alikorna valde den franske skurken till
kronprins!
En mörk stämma hördes från ett annat höm:
— Jag var med och vill gärna erkänna, att
jag gav honom min röst. Och vi lär ha varit
flera här närvarande ur adeln, som gjorde
desslikes. Inte kunde vi då ana, att Mörners
galna påhitt skulle betyda, att vi kom i allians
med tsaren mot Napoleon ...
Det blev tyst. Elden började brinna ned, och
1 Furstinnan av Ponte Corvo, Bernadottes gemål.
bara ibland när en låga flammade till,
skymtade raden av framlutade mörka ansikten.
Halvar Troili hade tagit plats på golvet
med ryggen mot väggen alldeles intill spisen.
Han gned sina pistoler.
— Men så sändes oss Rutger Canitz, sade
han långsamt. Och nu, mina herrar, skall vi
se, vem som skall styra det här gamla landet,
en sydfransos eller en ärlig svensk ...
— Canitz — är det inte ett tyskt namn?
frågade någon.
— Det låter så, svarade Troili lugnt, men
de är allt svenskar. De har bott på Björnfallet
uppe på Dalagränsen i all sin tid. Egentligen
är de dalkarlar och inte värmlänningar.
— Men vad hade han i Finland att göra?
Han är ju på Värmlands jägare?
— Ja, säg det. Det är någonting
märkvärdigt med Canitzarna — alltid skall de till
Finland. Det viskas, att de har finnblod . . .
— Ja, nog är det något besynnerligt i
majorens ansikte, sade någon tvekande. Har släkten
bott i Finland ...?
— Nej, svarade Troili. Men vi har haft
finnar i Värmland och har så än. Kommer
man upp till Rämen eller Liljendal, så kan
man hos de gamla få höra ett och annat om
hur en förelevande till major Canitz, en ung
kvinna, blandade blod med en finne, som
snärjt henne med trolldom. Det går ju mycket
sådant skrock, men . . . Ja, något galet är det
med honom. Har någon sett en blick, som
brinner som hans? Det är, som han alltid
skulle hata någon — oftast den han ser på.
Har någon sett honom le? Har han någonsin
varit glad?
— Inte sedan finska kriget, sade en stämma
ur halvmörkret. Men vem av oss har känt
glädje sedan satfreden i Fredrikshamn ...?
— Är vi säkra på att vi kan lita på honom ?
sade plötsligt en stämma.
Man hörde ett hotfullt mummel.
— Hut, slyngel! skrek någon.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
