Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
— Håll käft! skrek en annan.
En ung man reste sig från golvet:
— Jag tror ingen här misstänker mig för
att vara rädd. Jag var också med i Finland.
Men vem känner honom? Att han talar
berusande, det vet vi alla. Att han är en god
soldat, det vet vi också. Men varför får vi
inte veta något om hans planer?
Sorlet överröstade honom.
Man diskuterade i små grupper. De
värmländska tonfallen ekade i stugan.
I detsamma slogs dörren upp, en kall
vindfläkt susade in och kapten von Wachenfeldts
stämma skar igenom larmet:
— Majoren är här! Uppställning!
4.
Männen rusade ut, grep efter sina vapen,
snubblade över säckarna, och det blev ett
ögonblick stor oordning. Men efter en minut stod
de alla utanför stugan — till deras häpnad
hade nu månen stigit fram, och de hade ingen
svårighet att orientera sig. Kapten von
Wachen-feldt ordnade dem i två led. Somliga krängde
ännu på sig rockar och pälsar, andra sysslade
med sina vapen.
— Giv akt!
Männen stelnade. I tystnaden hördes hovar
mot den kalla marken. Från posterna blinkade
en lykta upprepade ljussignaler. Allas ansikten
riktades mot en skugga, som växte fram på
stranden. Man hörde strandens stenar rulla,
när de träffades av hästarnas hovar. En minut
senare svängde ryttartruppen upp på gården.
Tyst red major Canitz upp framför fronten:
— God dag, pojkar!
Han vände sig till Wachenfeldt:
— Allting klart?
— Allting klart, major.
Major Canitz vände sig om i sadeln:
— Vi sitter av. Lars tar hästarna. Finnen
följer med oss, Fiskar-Johan likaså. Hö skall
finnas i ladan. Var är båtarna?
Wachenfeldt pekade.
— Bra. Om fem minuter marscherar vi.
Om en timme är generaln befriad.
Han steg av hästen och kastade tyglarna åt
Lars. Ryttarna följde hans exempel.
Tillsammans med Wachenfeldt steg han in i stugan.
Gumman satt alltjämt orörlig vid spisen.
— Kör ut käringen! röt majoren.
Innan någon hunnit säga ett ord var
gumman på benen och försvann ut med katten
i hälarna. Majoren såg efter henne.
— Vi mötte folk, sade han. Fan vet, om inte
kuppen redan är känd. Vi fick slå oss igenom
och förlorade två man. De ligger i en stuga
på vägen ...
Han gick några steg i rummet.
— Vad säger pojkarna?
Wachenfeldt teg.
— Vad säger pojkarna? upprepade han.
Börjar den värmländska yran ge sig? Börjar
de tveka? Jag känner det där fina
värmlands-byket! Götiska sånger och lyftade bägare och
tåga med den fähunden Adlersparre och komma
för sent till en revolution — det kan de! Men
handla beslutsamt och i tid — nej!
Han avvaktade inte svaret. Han gick fram
till brasan och kastade några vedträn på elden,
som snabbt flammade upp. Den väldiga
örnnäsan sköt fram över den uppvikta
skinnkragen, som han nu strök ned.
— Kalla in alla adelspojkarna, sade han.
Och de tre officerarna. Jag har ett ord att säga
dem innan vi stormar.
Wachenfeldt försvann ut. Majoren satte sig
på den sågbock, som Halvar Troili nyss lämnat.
Inte ett drag rördes i hans ansikte. Han drog
ett djupt andetag men satt sedan orörlig med
händerna sträckta mot elden.
Dörren slogs upp, och ett tiotal män kom
in, gjorde honnör och ställde upp sig i stugan.
Han vände sig inte om. Först när dörren
stängts och Wachenfeldt anmält, att de
församlats, vände han sig om.
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
