Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖBELN
— Sitt ned, pojkar, sade han. Vi kommer
att få användning för våra ben senare, då vi
skall springa på gråstensmurarna ...
Han stod tyst ett tag och fingrade på sabeln.
Som ett svar på tysta frågor sade han med
hes, intensiv röst:
— Ni vet, att fursten av Ponte Corvo,
marskalk Bernadotte, är en förrädare och en rikets
fiende, som allierar sig med tsaren. Ni vet,
att han fängslat vår armés yppersta general.
Ni vet, vad vi ämnar göra. Men ni vet ändå
inte allt. Innan vi drar svärdet, skall jag röja
en hemlighet.
Han gjorde ett uppehåll, och munnen slöts
hårdare:
— Vi har läst generalns sista tal till sina
trupper i Wismar, innan han skulle fraktas
hem och dömas som en simpel förbrytare.
Vad var hans brott? Att han velat undsätta
Hamburg. Varför fick icke general von Döbeln
undsätta Hamburg, som åkallade hans hjälp?
Jag skall säga er det.
Samma kväll red Uggla på
Västmanlänningarna och min svåger löjtnant Ulfhammar
på Värmlands jägare på Wismarvägen och
stötte i mörkret på en suspekt man, som kom
smygande i diket. De kastade sig över honom,
och han hann skjuta ett skott mot Ugglan,
innan han stöp. De tog hans väska och tittade
i hans papper. Ugglan har berättat i ett brev
till mig om dess innehåll. Fähunden var
fransos. Han bar hemliga depescher till
kronprinsen. De visste inte, att de var till
kronprinsen, då de saknade adress. Men när de
öppnade konvoluten, så fann de — gissa vad
då, mina herrar ? !
De stod tysta. Det var ljudlöst stilla i
rummet. Man hörde bara suset av männens
andning och en kvävd hostning.
— De fann, fortsatte majoren, och hans röst
blev nu nästan till en väsning, de fann, att
kronprinsen av Sverige, tsarens vän och alla
hederliga svenskars ärkefiende, i hemlighet
har planer på — Frankrikes kejsartron! Klara
bevis. Sverige är för honom en språngbräda,
en pall att stiga på, som man sedan sparkar
omkull och låter ligga i dyn. Vem bryr sig
om pallen? Det är därför Sveriges heliga
intresse av Finland skall svikas. Det är
därför den hederligaste officeren i vår armé skall
häktas. Det är därför — mina herrar — som
Sverige till lön för tsarens vällovliga
understöd och hjälp skall i sin helhet överlämnas
till — ryssen.
Man hörde ett underligt ylande, som om ett
skrik velat tränga sig fram mellan hårt
hopbitna tänder.
Canitz stod bredbent med sabeln dragen och
böjde den fram och tillbaka mellan händerna.
Hade det funnits någon tvekan, så var den
nu försvunnen. Han såg in i de unga
ansiktena — de var bleka av hat och förbittring.
— Mer behöver ni inte veta, inte sant? Nu
litar j ag på, att ni slåss som hurrande dj ävlar.
Ty i natt skall generaln bli fri.
— Ned med bernadotten! bröt sig
oemotståndligt ett förbittrat rop fram.
Majoren höjde handen.
— Till båtarna! Marsch!
Tysta gick männen ut i natten. Canitz
stod ett ögonblick tyst kvar tillsammans med
Wach enfel dt.
Åter svarade han på en icke uttalad fråga:
— Ja, vi är få. Men kom ihåg — armén
är i Tyskland, och bara harkrankar finns kvar
i landet.
Wachenfeldt hostade:
— Får jag fråga om en sak?
Canitz såg på honom med rynkade
ögonbryn.
— Vart skall generaln föras? Han lär vara
sjuk av gikt och plågor.
— Till Steninge slott, svarade major Canitz.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
