Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖBELN
kolvarna, så långt det går. — Vi har väl
stocken att spränga dörren med?
— I andra slupen.
— Och handtagen är påslagna?
-— Ja. Precis som du skrev.
Ljuset fortsatte att lysa i
kommendantshusets fönster och nu lugnare. Det verkade,
som om någon, som förut oroligt gått av och
an, nu hade placerat ljuset på ett bord.
— Är du säker på att generaln fått flytta
in i kommendantshuset?
— Absolut. För två veckor sedan. Han höll
på att bli förstörd av fukten i sitt gamla rum.
— Är det hans rum, som lyser?
Halvar spejade.
— Nej, sade han och blåste ut ett
tobaksmoln. Nej. Generalns rum ligger åt norr. Såvitt
jag förstår, är det där kommendantens egen
sängkammare. Han har väl dålig nattsömn ...
Vågorna vräkte, och en störtsjö spolade över
båten.
— Han skall åtminstone få, svarade major
Canitz.
*
— Men Döbeln, det här är skandal! Man
gör inte så här med sin fångvaktare! Är det
tacken för att jag mot mina order unnat honom
logi i mitt eget hus?
Kommendanten skakade bekymrad på
huvudet och kvävde sedan en gäspning.
Generalen hade tagit plats vid fönsterbordet.
— Finns det brännvin på stenpråmen?
frågade han. Dör jag denna natt i frossa, blir
kommendanten hängd som statsförbrytare!
Förskräckt såg kommendanten upp. I
detsamma hotade ljuset att slockna. Döbeln böjde
sig fram och snöp veken. Vinden tjöt runt
huset, och när generaln rätade upp sig igen,
gav kommendanten till ett förfärat skrik och
tryckte ena handen mot munnen:
— För Guds skull — nej, nej ...!
Han pekade med den andra handen mot
Döbelns panna.
— Bandet, herr general, bandet. . .
Den ohyggliga blessyren i Döbelns panna
låg blottad.
Generalen log.
— Är han rädd för så litet. Jag har fjorton
blessyrer, och ändå sitter jag på fästning. —
Finns här brännvin, säger jag?
Kommendanten steg upp, vände sig en gång
om och såg förskräckt på det bleka ansiktet
med den röda blessyren över ögonen och gick
i tofflorna fram till sängskåpet. Han kom
tillbaka med två glas och en tjockbukad flaska.
Generalen grep flaskan och serverade sig
själv. Utan att vänta på värden tömde han
sitt glas. Han lutade sig tillbaka i stolen, drog
bandet ur fickan och fäste det långsamt över
pannan.
— Skål, sade han. Jag fick tre dambrev
i går.
— Och ändå skall generaln alltid klaga!
Jag har inte fått ett dambrev på hela året. . .
— Så-å. Men mina tre gratiers
sammanlagda ålder gör — tvåhundrafemtiotre solår.
Tvåhundrafemtiotre — på min ära! Det är
ståtligt! Min makt över könet är oförminskad . . .
Han fyllde på nytt sitt glas och såg
misstroget mot den sjunkande ytan i flaskan.
— Jag minns den tid, då jag var
aide-de-camp hos prins Ahrenberg i Pondichéry. Där
dansade indiska baj adärer mellan tallrikarna...
— Vafalls? Mellan rätterna, menar väl
generaln?
— Mellan tallrikarna. De hade glänsande
svart skinn, välbildade anletsdrag — i den
mån man betraktade deras ansikten —, och
de brukade dansa på händerna under prinsens
måltider, smyckade med guld och ädla stenar
men annars i ingenting ...
— Är det möjligt?!
— Som jag säger. Det var en tid. Jag
klagade inte, när jag fick byta detta paradis mot
de sura fäktningarna med ryssen och i åratal
dricka välling och suröl i de finska
kampan
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Sep 25 13:10:50 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-3/0025.html
