Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
jerna. Men att sitta i en stenpråm med gikt
och frossa och få brev från tre uråldriga,
tröstande damer med sammanlagd ålder av
två-hundrafemtiotre solår, medan svenska armén
äntligen går i fält på allvar under en stor
härförare — nej, så förbanne mig!
Han slog näven i bordet, så glasen skalv.
— För resten, kommendant, har jag denna
natt varit poet. Vill han höra?
Utan att vänta på svaret började han
deklamera — ögonen lyste av skämtlynne och
livslust, och som i tankar sträckte han ut
handen efter kommendantens pipa och började
stoppa den.
— Poemet heter ”Mitt inventarium”:
Ett huvud, sårat utav skott,
en rostig sabel utan balja,
ett ordenstecken, som jag fått,
en söndrig hatt och slarvig tröja,
ett reglemente och journal,
ett bläckhorn och en elak penna,
ett hjärta utan minsta kval
har himlen täckts mig endast lämna.
Med det jag nöjd och glad vill dö,
sen jag först gift en vacker mö...
Han tände pipan med möda, blåste ett moln
i ansiktet på dess konsternerade ägare och
sade:
— Men var, var på denna stenpråm, finns
en kvinna, som inte tvingar en krigare genom
blotta sin åsyn till reträtt... Vaxholmsdamerna,
som kom på besök, tittade på mig som på ett
sällsamt djur, och när jag ville tilltala dem,
sprang de flinande sin väg... De indiska
bajadärerna var medgörligare . ..
Han satt tyst ett tag och strök sig över
pannan. Han hade låtit sig glida ned i stolen
och satt nu med kroppen som hängande i
armhålorna över armstöden. Blicken stirrade
— utan att se någonting ...
På andra sidan bordet hade kommendanten
somnat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
