Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖ BELN
hela hans uppmärksamhet var tydligen riktad
utåt. Egentligen var det besynnerligt, att han
inte observerat båtarna i det svaga månskenet.
Men kanske hade han tagit dem för fiskare,
som tidigt på natten gick till sjöss. Kriget var
så långt borta.
Väntan blev lång. Halvar Troili låg som ett
kolossalt stenblock orörlig i sin svarta
får-skinnspäls. Kanske var det fel att välja en
sådan jätte? Men hans krafter, berömda i
Värmland, kunde vara bra att ha, om det
gällde att utan skott avväpna vakten och bringa
honom till tystnad.
Nu var vakten alldeles nära. Canitz hörde
hans brummande — en lätt hostning, som gick
över i ett gnolande.
Nu — vände han!
Troili och Canitz höjde sig samtidigt på
armbågarna över muren — nej, han var för
långt borta! Han skulle gå minst femtio meter
framåt och sedan vända. När han hunnit
halvvägs, kunde de smyga sig närmare den plats,
där han tydligen vände. Canitz kunde tydligt
se, att han hade en skinnmössa med
öron-flikarna nedfällda — då hörde han sannolikt
inte så mycket.
Han gjorde ett tecken, de reste sig, sprang
fem meter fram och kastade sig så ned igen.
De låg nu bakom en knappt meterhög
sten-barriär alldeles innanför den plats, där vakten
sist hade vänt.
Canitz såg upp mot den stormiga himlen,
vars flygande moln ibland avtecknade sig i det
svaga månskenet.
Hans ansikte var som alltid slutet och hårt,
och han tänkte:
”Om du finns, som människorna kallar Gud,
så ville jag göra ett kontrakt med dig.
(Förbannelse, vad det värker i min vänstra arm —
livtag kan jag inte ta, om det kommer till
handgemäng!) Jag accepterar alla de olyckor
du sänt över mitt liv, jag skall vara tacksam
för Bj örnfallets bankrutt, för det finska krigets
utgång, ja, för att mitt hem var förött, när jag
trött och sjuk kom hem från finska kriget -—
allt detta skall jag tacka dig för, och jag skall
aldrig ens inför mig själv med ett ord beklaga
mig — bara detta kan lyckas! (Det hettade
i tinningen, och när han gjorde en grimas,
spändes huden smärtsamt över de illa läkta
benflikarna.) Gud, om du finns, så hör mitt
förslag. Jag ger dig mitt liv med all dess
lycka — men låt mig frälsa generaln, låt mig
vara med och rädda Sverige!”
Vinden tjöt till så vinande, att man inte
längre kunde höra vaktens steg. Vågade han
se upp? Eller hade vakten redan kommit så
nära, att han kunde upptäcka dem?
Canitz gjorde ett tecken till Troili, och med
förbluffande snabbhet var denne på benen —
långt före Canitz svingade han sig över
sten-barriären och kastade sig i nästa sekund med
hela sin väldiga kroppshydda över vakten, som
med ett skrik fälldes till marken — man hörde
ett slamrande ljud, när geväret rullade på
muren och ned i vattnet.
Men vakten var en seg roslagspojke, som,
så fort han kommit över första chocken,
våldsamt satte sig till motvärn. Canitz kunde inte
hjälpa Troili, hur gärna han än ville — så
snabbt rullade de två männen om på vallen.
Troili höll ena handen hårt över
motståndarens mun, men därigenom miste han också
greppet över honom, och vakten kunde slingra
sig undan. Båda stönade, och han kunde
höra Troilis glada värmländska svordomar. Så
krängde det väldiga nystanet av kämpande
lemmar plötsligt åt sidan, och i nästa
ögonblick rullade båda omslingrande varandra ned
i sjön. Canitz hörde plasket.
Han tvekade inte en sekund. Det här fick
Halvar Troili klara. Han var en fenomenal
simmare, och fiskarpojkar kan aldrig simma.
Han rusade tillbaka och nedför trappan,
smög sig utmed muren fram till sina män,
befallde den första av dem att rusa till Troilis
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
