Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
hjälp, växlade ett ord med portvakten och
sprang sedan hänsynslöst tvärsöver gården
mot det vita kommendantshuset. Männen följde
honom, men långsammare, ty emellan sig bar
de stocken, försedd med handtag av grova
läderremmar, med vilken de skulle spränga
dörren.
De kom fram till trappan, Canitz tryckte
med axeln mot dörren.
— Går inte, viskade portvakten. Det ligger
en järnläm för, på insidan. Måste sprängas.
Men fort, fort...!
Männen tog ställning på nedersta
trappsteget och rusade sedan uppför trappan med
stocken emellan sig.
I samma ögonblick small ett skott.
6.
Döbeln for upp.
Ett skott?
Eller hade han drömt?
Kommendanten sov fortfarande. Han satt
med ansiktet lutat mot de korslagda armarna
på bordet och sov med öppen mun. Stackars
karl — han var en gammal blesserad officer,
som egentligen varit värd ett bättre öde. Men
han hade visst supit illa för att döva
smärtorna de första åren och hade därför fått denna
sorgliga reträttplats.
Döbeln slog till honom med pipskaftet. Han
rörde sig inte. Ett vinande slag till, rakt över
skulten. Han såg förvirrad upp.
— Vafalls — vad är det?
—’Jag tyckte jag hörde ett skott.
Kommendanten blinkade och gäspade:
— Omöjligt. Här skjuts inte. Vem skulle
våga sig hit i ett sådant väder?
Han gäspade och föll genast i sömn igen.
Döbeln ryckte på axlarna. Han var
klarvaken. Hade han blivit så gammal, att han
inte kunde avgöra, om han hörde ett skott
eller inte?
Han gick några långsamma steg i rummet.
Vid kommendantens säng stod ett litet bord
med en halvtömd flaska. Han lyfte på den
och luktade — finkel! Men där låg också
några brev, och Döbeln, som aldrig kunde
lämna någonting ogranskat eller obesett, lyfte
på dem och granskade utanskriften. De var
till honom själv! Förmodligen sista posten,
som kommendanten ännu inte kommit sig för
att censurera! Ändå hade han dagligen
efterfrågat brev men bara fått avböjande svar.
Han kastade en ursinnig blick på den
sovande kommendanten och gick med breven
i hand fram till bordet, där han slet upp det
första.
I samma ögonblick hörde han en
besynnerlig skräll. Men han bekymrade sig inte om
det underliga ljudet. Det fick han undersöka
senare. Det här var viktigare.
Han ögnade som hastigast igenom det första
brevet. Det var från Rutger Canitz igen.
Samma underliga franska formuleringar,
tydligen avsedda att vilseleda censuren. Han
orkade inte gå igenom den långa skrivelsen.
Han begrep den inte. Portvakten — varför
skulle han intressera sig för portvakten? Och
varför sprang denne och blinkade åt honom,
så fort han kom ned på gården för sin
promenad ?
Han slet upp det andra brevet och gav till
ett morrande av förtjusning.
Döbeln hade för en månad sedan till överste
Ulfsparre sänt en skrivelse, där han bad denne
till den vredgade kronprinsen framföra en
underdånig ansökan av statsfången general
Döbeln att som frivillig på egen bekostnad
få resa ut och tjänstgöra antingen i svenska
armén eller någon av de allierade arméerna
mot en helig förbindelse att, om han
överlevde kampanjen, och även om han vore
krympling, på egen bekostnad efter krigets slut
inställa sig på Vaxholms fästning för att där
avsitta den återstående fängelsetiden. Brevet
hade varit på villovägar, men nu kom svaret
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
